Ledare: Ukraina kan förlora, hur ser sig Europa då i spegeln?

Drygt fyra månader har gått sedan Ryssland anföll Ukraina i slutet av februari. Ändå verkar den allmänna upprördheten och de stora protester som svepte över Europa i februari och mars vara ett minne blott.

Till och med i Finland, där motreaktionen var en av de starkaste i Europa, har vi för det mesta gått vidare. Den offentliga debatten kring det säkerhetspolitiska läget har mest handlat om vår egen Natoansökan och problemen med Turkiet - inte längre Ukrainas öde. På många håll i Europa är inflationen ett större samtalsämne än läget på krigsfronten.

Samtidigt fortsätter bekymrande nyheter att strömma in från Ukraina. Ryssland har nu tagit över hela Luhanskregionen i östra Ukraina och har enligt experter nu bättre möjligheter att samla sina trupper och vässa sin strategi för att försvaga det ukrainska motståndet ännu mera.
Ryssland har hittills inte visat någon som helst seriös vilja till förhandlingar om fred eller ens att binda sig till någon slags respekt för Ukrainas territoriella integritet. Samtidigt verkar Ryssland ha ett avgörande verktyg i sin arsenal som Europa inte har, nämligen tålamod.
Ukraina har under hela kriget efterlyst mera tunga vapen från europeiska länder, för att kunna försvara sig. Hjälp har skickats, senast i måndags meddelade regeringen att Finland ökar sin vapenhjälp med drygt 20 miljoner euro, men kollektivt är Europas svar helt enkelt inte tillräckligt.
Brist på ammunition är ett ständigt bekymmer för ukrainare, för att inte tala om tyngre stridsvapen. Även om Ukraina för försvarskrig borde landets armé i praktiken effektivt kunna rikta angrepp mot de delar av sitt eget land som Ryssland nu har ockuperat, något som inte lyckas utan moderna vapen.

Det finns därför nu en verklig risk för att Ukraina förlorar kriget och tvingas acceptera att en del av landet går förlorat. Även om EU-länderna aldrig skulle erkänna de nya gränserna, skulle det i praktiken bli slut på det forna Ukraina. Det skulle inte finnas några som helst garantier för att Ryssland inte försöker erövra ännu mera land från Ukraina bara tillfället kommer. Det skulle inte heller finnas garantier för att Ryssland inte använder samma metod mot andra länder, till exempel mot Moldavien.
Det är värt att stanna upp en stund och tänka seriöst på vad en sådan situation kan innebära för vår kontinent och dess geopolitiska verklighet. Det betyder att vi i praktiken accepterar att Ryssland kan expandera genom krig och att vissa länder som har oturen att dela gräns med Ryssland kan bli mindre, om Ryssland så vill. Det var inte så vi uttryckte oss i början av det här vidriga kriget.
Det är klart att ingen vill att kriget eskalerar. Men när europeiska länder i praktiken börjar vänja sig vid att kriget pågår och att det finns tydliga gränser för hur mycket vi är beredda att hjälpa Ukraina, är det dags att tala ärligt om hurdan framtid vi då i själva verket förbereder oss för.

Det talas samtidigt redan om att att vi måste hjälpa till med att återuppbygga Ukraina efter kriget. Självklart. Men vad menar vi med Ukraina då, och vilka städer hjälper vi med det och vilka blir ryska städer? När vi tittar tillbaka, ska vi då vara nöjda med hur vi skötte läget och hur snabbt vår beslutsamhet egentligen började försvagas?
Det är frestande att inte tänka på saken, att säga att det är för svårt. Men vore det ändå inte dags för Europa att göra ett försök till, hjälpa med effektivare vapen snabbare och satsa på att hjälpa Ukraina att försvara sig på riktigt? Annars kan det vara för sent.
Finland, som hittills relativt sett inte har hört till de stora bidragsgivarna, borde åtminstone bidra på ett europeiskt plan och lägga press på speciellt Frankrike och Tyskland. De har resurser men den militära hjälpen till Ukraina därifrån har varit ganska anspråkslös. I kombination med att de här två västeuropeiska jättarna även förhållit sig lite mjukt till Putin och sanktionerna mot Ryssland finns det allt skäl för dem att skärpa sig - så länge det ännu finns tid.

ANDRA LÄSER