Analys: Valrörelsen pekar mot en ny politisk kultur

Varje val är unikt och politiska förutsättningar varierar. Ledare byts ut och de brännande frågorna förändras från ett val till ett annat. Samtidigt brukar mycket vara bekant. De politiska institutionerna och regelverken förändras sällan och det finns gemensamma värderingar, normer och sätt att agera som utgör stommen i ett lands politiska kultur.

Årets riksdagsval har visat hur snabbt även de mest utpräglade dragen i den politiska kulturen kan omkullkastas, med konsekvenser för valrörelsens dynamik och kanske även för politiken på längre sikt. När Maria Ohisalo en förmiddag i januari meddelade att De Gröna inte kan tänka sig sitta i en regering med Sannfinländarna var Li Andersson och Sanna Marin snabba att haka på. På bara några timmar var den finländska pragmatismen, ett av de mest särpräglade dragen i den finländska politiska kulturen, som bortblåst. Alla dörrar stod inte längre öppna. Annika Saarikko bidrog två månader senare med ännu en låsning i det kommande regeringspusslet när hon deklarerade att den nuvarande regeringsbasen inte kan fortsätta.

Även om dessa avståndstaganden har skakat om den finländska politiken går partierna fortfarande till val med släckta lyktor och undviker att öppet deklarera vilka de vill regera tillsammans med. Avståndet till den svenska traditionen med blockpolitik och två distinkta regeringsalternativ är fortfarande stort. Men uteslutningsmetoden ger vid handen att bara två rimliga huvudalternativ återstår: antingen en konservativ högerregering utgående från Samlingspartiet och Sannfinländarna, eller en liberalt betonad regering med Samlingspartiet och SDP som huvudkomponenter.