Insändare: Demokrati är en uthållighetsgren

Det borde vara en obligatorisk medborgerlig skyldighet – inte bara rättighet – att rösta i val. På samma sätt som man ställer upp för sitt land och sina medmänniskor i andra, mer krisartade sammanhang.

Kanske en påföljd om man inte röstar utan vettiga ursäkter vore till exempel extra skatt. (Men okej, nu provocerar jag, fullt medveten om att man inte kan tvinga individer att vara fullvärdiga samhällsmedlemmar i samtliga avseenden. 

Demokrati är över hela linjen en uthållighetsgren, inte bara för dem som kan och bör rösta, utan också för de medborgare som ställer upp som kandidater, för vår skull, för att demokratin ska ha en chans att finnas till. Själv efterlyser jag bättre kondition hos de politiska aktörerna och partierna, ork att lunka mot utstakade mål, i stället för att hålla utkik efter gallupinnehåll och spurta i hopp om bonuspoäng.

Självklart finns partier och politiker till för medborgarna (inklusive sig själva, i så fall). Men å andra sidan ska de helst också själva erbjuda alternativ, visioner, humanistiska, mänskliga, fredliga, ekologiska, jämlika ideologier. De ska inte bara agera vindflöjlar och drivved, ”propagera” för sådant som i stunden är i ropet.

Därför är demokrati en fråga om uthållighet. Man måste tro på det man jobbar för, inte ha största möjliga antal röster som perspektiv – demokrati är inte ett spel med aktier och obligationer. Även om ens politiska ideal år efter år leder till ”bara” 1-5 procent av det sammanlagda antalet röster, är det centrala att orka köra fram de viktiga frågor och åsikter man valt att jobba för, i stället för att tumma på sin sak (för att väljarröster börjar smaka bättre än ens egen röst).

Och ”bara” 1-5 procent är i själva verket en hel del individer, också i vårt glest befolkade land.

Eftersom vi har ett riksdagsval bakom knuten är det på sin plats att understryka riksdagsarbetets roll. Vi röstar på partier och politiker som i stort sätt står för det som är viktigt för oss (den valperiod som gäller).

Åtminstone är det avgörande för mig som medborgare och väljare att rösta på det som jag själv kan omfatta. Att min politiska röst hörs och syns i riksdagen via mitt språkrör, det parti vars kandidat jag gett mitt förtroende.

Riksdagsarbetet, uthållighetsgrenen, är det primära. Regeringssamarbetet kommer i andra hand. Därför välkomnar jag löften om att inte sitta i regeringen med partier som står för åsikter som inte på något sätt rimmar med mina egna. Blockpolitik är en befrielse, helt enkelt, åtminstone i vissa sammanhang.

Då vi skriver år 2023 vore min egen personliga röst till hundra procent bortkastad om jag röstade på ett parti som sedan skulle frottera sig i gemensamt regeringsarbete med Sannfinländarna.

Politik, demokrati, handlar för mig som väljare inte om det att just ”mitt parti” som sitter i regeringen, utan att det har uthållighet att till exempel i riksdagen stå för den ideologi och de åsikter som betyder någonting i mitt liv som politiskt tänkande medmänniska.

I första hand röstar jag väl ändå på åsikter, i andra hand på politiker (som individer) och partier. Vill man rösta på vinnare finns det ju alltid Eurovisionstävlingar att gotta sig åt.

Gunnar Högnäs, Åbo