Insändare: Har SFP en lysande framtid?

Stefan Forss (HBL 9.5) skriver om SFP i en kommentar till regeringsförhandlingarna: ”Det är emellertid skäl att nu fästa stor vikt vid språkfrågan. Men den handlar mindre om SFP:s och de svenskspråkigas grundlagsstadgade rättigheter i Finland än om behovet att genuint förstärka Finlands nordiska identitet.” 

Häri ser Stefan Forss ett pågående epokskifte. Ett epokskifte ligger också i Sauli Niinistös utsaga: Finlands medlemskap i Nato är inte fullbordat förrän också Sverige är medlem.

Ett epokskifte har allvarliga konsekvenser både för språkminoriteten och -majoriteten. Svenska språkets ställning blir en fråga som är för viktig för att överlämnas åt en minoritet på fem procent. Det är majoritetens ansvar hur svenskan skötes. Svenskans ställning avgör om Finland ses som det östligaste nordiska landet eller som det nordligaste baltiska landet (Paavo Väyrynen 2019).

Om majoriteten axlar sitt ansvar, påverkas också språkets roll i den finlandssvenska samlingssträvandena. Det går inte längre att samlas kring språkfrågans värmande lägereld medan förfinskningens stora stygga varg ylar i mörkret. Går SFP då miste om sin stora grej?

Det kan vara obekvämt för SFP att inte längre fungera endast som de finlandssvenska kommunfullmäktiges spjutspets. Det nya jobbet blir att förmå majoriteten att ta ansvaret för svenskan, att öppna Finland för Sverige så, att folk därifrån inte känner sig lika främmande i Finland som vi i Sankt Petersburg.

När Anna-Maja Henrikson i Ständerhuset står upp till svenskans försvar slår hon grundlagsparagraferna i bordet. Skulle det inte vara mera vinnande att också säga varför grundlagen skrevs som den skrevs 1917? Paasikivi ville som språkmajoriteten att vår unga republik skulle orientera sig västerut, då som nu. – Man frågar sig: Har SFP en lysande framtid?

Gustav Tallqvist, Sibbo