Svart norsk humor nere i sitthöjd

Viaplays nya norska komediserie Nere är en brutal version av Fleabag-konceptet: ung kvinna med plågsamma problem törnar omkring i livet. Men där Fleabag (manus och titelroll Phoebe Waller Bridge) fyllde alla konventionella krav på fysisk funktionalitet och snygghet, skruvar Tina Rygh och Siri Seljeseth till det så det krasar lite i gängorna. Fanny (Maria Austgulen) är förlamad från midjan neråt efter en trafikolycka, och bokstavligen nere i sitthöjd i sin rullstol.

Fanny har aldrig varit en särskilt socialt tillmötesgående person förstår vi av tillbakablickarna: hon är jobbigt burdus, inte väldigt ung men infantilt upprorisk, bra på att festa och prata skit om folk hon finner tråkiga (borgerliga, medelålders). Funktionsvariationen har inte gjort henne mera lättälskad men dessvärre mera hjälpbehövande. Vem ska då komma till undsättning – tvillingsystern Fam (Mari Hauge Einbu), nyseparerad heminredande kontrollfreak, eller mamma Mia (Janne Kokkin), självupptagen och gränslös psykolog vars jobb är att utvärdera personer som vill medverka i realityshower? (Det där sistnämnda önskar jag att jag fått se något av, det låter som ett underbart uppslag för riktigt freakdrama – vilket Nede i och för sig inte är.) Och hur går det när grannarna hemma i höghuset skall ta ställning till att installera en trapphiss så Fanny kan ta sig upp till sin lägenhet?

Det mesta går åt helvete, från den terapeutiska förlåtelseträffen med den stackars människan som körde bilen i olyckan där Fanny skadades, till familjesammankomster, barrundor med väninnor och ligget med en initialt lovande man. Och naturligtvis känner vi sympati med Fanny, hon är inte ond eller tråkig, bara socialt dysfunktionell som vi alla ibland. Hög allmän igenkänningsfaktor blandas med det mycket specifika: att Fanny inte kan gå utan sitter i rullstol med urinkateter och stomipåse.

Det hela är tänkvärt, inte direkt naturalistiskt men ovanligt rakt på sak, ofta roligt, ibland sorgligt, ibland båda. Få longörer. Öppningsvinjetten är visuellt väldigt stilig (naglarna!), och de omaka systrarnas samvaro en glädje att skåda, inklusive ett riktigt skrik- och knuffgräl. En syster är inte en vän utan en syster, och det är något förmer.

Ni undrar naturligtvis om Fanny spelas av en funktionsvarierad skådespelare. Svaret är nej, Maria Austgulen är som det heter på norska ”funktionsfrisk”, vilket regissören Siri Seljeseth i Dagsavisen ursäktande motiverar med att ”det aller viktigste for oss, var å finne den perfekte skuespilleren til å fylle rollen og formidle Fannys indre liv. Det er Maria”.

Jag har inga invändningar.

En bra scen blir förresten bättre om ni vet att Circle K är ett varumärke för närbutiker och bensinstationer, det fick jag googla men nu vet ni.