I anslutning till stora internationella idrottsturneringar skrivs det oftast en officiell låt vars syfte är att tjäna som hela turneringens klingande symbol. Turneringens låt riktar sig till internationell publik och media. Den pumpas ut på stadion och ramar in tv-sändningarna.
Internationella fotbollsförbundet Fifa har meddelat att den officiella låten för VM i Ryssland är Live It Up som framförs av Nicky Jam, Will Smith och Era Isterefi. Låten är skriven av inte mindre än 13 personer. De många upphovsmännen skvallrar om att den officiella VM-låten är en kommersiell produkt skriven för ett enormt mediespektakel. Bakom låten finns ekonomiska intressen som sträcker sig långt bortom tankar om identitet och samhörighet.
Innehållsmässigt följer årets VM-låt samma formel som We are one (VM 2014): ta vara på chansen, lev ut din identitet och bli en del av festen. Med ett hejarklacksinspirerat hook inbjuds fotbollsfans runt hela världen att bli delaktiga i ett transnationellt ”vi”.
Som komplement till detta globala allmängods har många av de deltagande nationerna egna officiella VM-låtar. I till exempel Sverige har Per Gessle skrivit den officiella VM-låten Bäst när det gäller. I lagens egna VM-låtar har den fosterländska dygden, att offra sig för något större än sig själv, omsatts i nationalistiska musikstycken av lekfull karaktär.
VM-låtar penetrerar medielandskapet på ett helt annat sätt än nationalsånger, vars användning regleras av hymnens ceremoniella status. I internationella sammanhang är framförandet av nationalsången en högtidlig ritual präglat av offersymbolik. Jag är ingen vän av italiensk fotboll men kommer att sakna hur Gianluigi Buffon passionerat sjunger nationalsången. Hur intensivt sjunger brassarna i år? Vid hemma-VM 2014 förvandlades den brasilianska nationalsången till ett kollektivt stridsrop som balanserade på gränsen till skådespel. Men tv-kamerorna älskade det.
Island och fenomenet ”vulkanen” tog Europa med storm sommaren 2016. Nu är samma gäng i VM och nästan hela Island står med utsträckta händer och väntar på att ceremonimästaren, alltså trumslagaren, ska signalera när det är dags för nästa ”HU”. Ritualen är representativ för den isländska sammanhållningen och har tillskrivits betydelser som antyder kopplingar till någon form av ur-isländskhet. Något fornisländskt stridsrop är det förstås inte frågan om men mediesporten lever gott på skapandet av dylika narrativ.
”Vulkanen” och andra klingande fenomen på läktarna präglas av dess fysiska natur: Kollektivt överenskomna rörelser, ljud och sång bidrar till att man upplevs som en gemensam kropp. I en allt mer splittrad, individualiserad och medieförmedlad vardag tror jag att vi törstar efter fenomen som genomförs tillsammans med andra just här och nu. Däri ligger också en av musikens och (kör)sångens mest grundläggande funktioner, förmågan att kunna bidra till känslor av gemenskap och samhörighet.
Skribenten disputerade i musikvetenskap vid Åbo Akademi hösten 2017 med en avhandling där han studerar praktiker relaterade till hur inspelad musik används i samband med lagsportevenemang i Finland.
