När jag var liten trodde jag att mörtar var flickfiskar och abborrar var pojkfiskar. Självklart – abborren var livligare och sprattlade mera då man drog upp den med metspö, och framför allt var den uppskattad. Mörten var ju skräpfisk.
Det var först i vuxen ålder som jag kom att reflektera över missförståndet på ett mera strukturellt plan. Då var jag själv mor till två flickor, och stötte ihop med en före detta studiekompis på stan. Hon hade en mörklockig flicka i barnvagn med sig. Har du fler, frågade jag glatt. Ja, jag har tre, fast bara flickor, sade hon med en grimas. Jag avslutade snabbt samtalet. Det kokade inombords. Vad då bara?
Det var ingen som sade åt mig som barn att flickor var mindre värda. Det bara förhöll sig så. Pojkar var modiga, snabba och starka, bättre på allt, trodde jag. Flera kanonskott om det föddes en prins. Populärare bland släktingar. Jag minns hur min farmor försökte beveka högre makter när min mamma åkte in för att föda fjärde gången: låt det bli en pojke.
