Mirjam Kalland: Myten om myten och andra myter

07.07.2022 21:21
Helsingfors centrum, en vardagseftermiddag. I utrymmet mellan bokaffären och ett kafé såg jag barnet i barnvagnen. Ensamt. Jag såg mig omkring. Ingen vuxen som verkade höra ihop med vagnen, inte ens någon uppslukad av sin smarttelefon. Jag tvekade. Stod en stund och väntade, obeslutsam. En dam kom fram till mig sade att hen har varit där minst tio minuter. Dags för handling. Vi vände oss till en expedit i bokaffären, förklarade situationen. Hon kom genast. Vi frågade barnet om hen är med mamma eller pappa. ”Mamma”, svarade barnet. ”Vet du var mamma är?” ”Te”, förklarade barnet. Jag gick till kaféet, förbi kön, förklarade situationen.
En mamma dök upp. Började förklara något om att sköta jobbsaker, jag avbröt och sade att barnet är viktigast, du kan inte lämna hen ensam. Jag lät inte särskilt vänlig, och hon märkte naturligtvis att barnet vid det laget var omringat av bekymrade människor.
Beträffande föräldraskap finns det myter om myter. Det påstås att det finns myter om den goda modern, och att det är viktigt att spräcka den så att mödrar inte ska må så dåligt. Och för att mödrar ska må lite bättre, skriver man böcker och bloggar om hur man avskyr sin avkomma, är dödstrött på föräldraskap och mår skitdåligt i största allmänhet (jag betvivlar inte sanningshalten i dessa berättelser, men tycker synd om barnen).
Men var hittas den goda (läs: fullkomliga) modern? Vi har alla haft mammor. De var inte fullkomliga, ibland knappast ens acceptabla. Vi har läst böcker. Typ Astrid Lindgrens. Inte särskilt många fullkomliga mammor där, inte. Vi har läst sagor. Elaka styvmödrar och ganska handfallna pappor, för det mesta. Tänker på Doris Lessing, Sylvia Plath, Alva och Gunnar Myrdal. Visst, det finns Muminmamman. Men en mumin gör ingen myt, eftersom vi vet bättre. Föräldrar kan vara hemska.
Det är knepigt att diskutera föräldraskap, eftersom ingen av oss är utan skuld. Vi har alla handlat fel, vi har alla något att ångra. Det gör ont. Därför finns myten om att du är okej som förälder, även när du inte är det. Föräldraskapet behandlas ibland med silkesvantar. Man får inte säga att så där kan du inte göra. Man får inte skuldbelägga. Så det finns en myt. Den destruktiva myten om att även skitdåliga föräldrar duger.
Det gäller att acceptera att då man är förälder så har man ansvar för en annan människas liv (jag är trött på pappor som lättvindigt förklarar att faderskap inte är för dem). Man måste avstå från saker, och man måste prioritera. Det som kan kännas tungt eller tråkigt är en satsning på barnets välbefinnande. Mycket handlar om att tillgodose barnets basbehov av goda rutiner och en närvarande förälder, mycket handlar om att lära känna sitt unika barn. Små barn behöver inte fantastiska jippon eller utvecklande hobbyn för att känna sig trygga och utvecklas väl. De behöver ofta ganska små cirklar, och njuter av enkla saker, så som att saker får ta den tid de tar.
Beslutet att bli förälder har konsekvenser som alltid är okända, ingen har en klar uppfattning om vad man ger sig in på. Det blir hela paketet: bråk och gnäll och snuva och kärlek, kramar och pussar och tvärstopp. Klart att man blir trött. Därför behöver föräldraskapet alltid stöd, också konkret hjälp i vardagen. Detta stöd är i dagens läge otillräckligt för många, och därav, tänker jag, den stora tröttheten. Men botemedlet ligger inte i att säga att dåligt duger, utan i att utveckla stöd och nätverk kring föräldraskap.
Vi är oersättliga bara i våra närmaste relationer. Upplevt föräldraskap har vi med i bagaget hela livet. Vi behöver också tåla att känna stick i vårt samvete. Livet gör ont. Det ska göra ont. Det gör alltid ont när man växer.

ANDRA LÄSER