Finurlig lek med danskonstens kvinnobilder

Verket Anna – koreograferat av de tre "annorna" Anna Maria Häkkinen, Anna Mustonen och Anna Torkkel – fyller Zodiaks tomma, industriella sal med tre olika visuella världar.

I den första delen kommer dansaren Maija Mustonen in på scenen likt en käck prins – attityden sitter i hållningen, rörelserna och puffbyxorna som går ton i ton med de grå väggarna.

I den andra delen tjänar ett litet klotformat akvarium som blickfång på scenen. Mustonen, i månvita trikåkläder, rör sig långsamt i halvliggande ställning på scengolvet. Här kan man ana en ironisk lek med föreställningen om den mystiska kvinnokroppen som likt tidvattnet följer månens bana.

Den tredje delen för tankarna till eld och vatten. Mustonen, nu klädd i alggrön dräkt likt en vattenväxt, badar i ett blodapelsinrött sken som förvandlar hennes hår till krusande lågor.

Kristian Palmus utsökta ljusdesign ändrar skepnad både på Maija Mustonen och på rummet. Verket är vackert och på samma gång gycklande.

Musiken varierar från del till del, med Vivaldis Stabat Mater som känslostinn avslutning på triptyken. Också om teman och rörelser går igen i koreografin, växlar stämningen mellan de olika partierna. Ibland gör kroppen anspråk på hela rummet, ibland håller den sig till ett mindre, avgränsat område.

Anna leker underfundigt med femininitet på scenen. Verket driver med den manliga blicken och den traditionella bilden av den kvinnliga dansaren som en sensuell och flyktig varelse.

Modern dans vävs fyndigt samman med samtida dans, klassisk balett, yogaposer, voguehänder, hiphophöfter och knäböjningar i aerobic-anda. Språket bygger ofta på behagliga, tänjningslika rörelser där kroppen spänns och sträcks ut för att sedan avslappnat krypa tillbaka till sitt normalläge.

I programbladet skriver Maija Mustonen att hon inte tillåtit sig dansa på flera år. Comebacken, Anna, beskriver hon som sitt mest frigörande verk. Så utstrålar Mustonens dans skaparfröjd, fantasi och intensitet som är njutningsfull att uppleva. Det handlar om att hitta tillbaka till dansglöden genom lek.

Mustonen odlar en härlig kokett scenperson, och glider skickligt mellan verkets många lager. Hon är fullständigt inne i världen, samtidigt som man kan avläsa en humoristisk distans till den.