Konstfältet har axlat sitt ansvar under kriget

Det var en torsdag som kriget i Ukraina började. På konstuniversitetets sociala medier satte diskussionen fart – hur kan vi hjälpa – kan vi göra något tillsammans? Trycket var enormt – vi kan inte bara sitta och bevittna i stillhet.

På två dagar gick processen från idé till uppförande i racerfart. Vår studerande Olli Saari tonsatte i ilfart Eino Leinos dikt Terve Ukraina, noterna spreds via sociala medier och körsångare mobiliserades såväl inom Sibelius-Akademin som utanför. Våra producentstuderande samordnade med andra aktivister för att nå rätt plattform, arrangerade övningar och uppmärksammade medierna om den stundande sångdemonstrationen.

Två dagar efter krigets utbrott stod dessa ungdomar utanför ryska ambassaden och sjöng ut sitt engagemang. Jag följde med på mobilen och tårarna flödade. Uppförandet filmades av åtskilliga åskådare, det visades i kvällsnyheterna och omskrevs i många sammanhang. Sången började spridas allt snabbare och uppfördes under de följande veckorna på olika håll i Finland samt efter översättningsarbete även utomlands. De unga aktörerna berättade hur de blev kontaktade från världens alla hörn – kompositionen hade fått vingar.