Kommentar: Jag tror jag utvecklat någon slags allergi mot fosterländskhet

I dag är de ideologiska luckorna mellan patriotism, fosterländskhet, nationalism, nyfascism och högerextremism vidöppna. Också i den snällaste light-nationalismen hörs ekon från trettiotalet.

KolumnFredrik Sonckfredrik.sonck@hbl.fi
01.10.2022 05:01 UPPDATERAD 01.10.2022 10:06
När jag ser en finländsk flagga fastsydd på en rockärm eller det heraldiska lejonet tatuerat på en överarm drar jag sedan många år öronen åt mig. Kanske är det fördomsfullt, men knappast är jag den enda som upplever att Finlands nationella symboler kan väcka känslor av obehag då de brukas av andra än offentliga institutioner eller idrottare i landslagsdräkt.
Orsaken till obehagskänslorna är uppenbar: de här symbolerna har länge och systematiskt approprierats av mer eller mindre aggressiva nationalister. Därför ter de sig numera lite suspekta, även om jag vill hålla dörren öppen för att det är en hygglig patriot som sitter bredvid mig i bussen.
Det är ju inte ens så att jag själv skulle vara helt främmande för ”fosterländska känslor” – gudarna ska veta att jag inte för allt smör i Karelen hade velat missat Iivo Niskanens guld på 15 kilometer i OS förra vintern. Men som tillhörande en språkminoritet tror jag att jag utvecklat någon slags allergi mot fosterländskheten. Finländska hockeyframgångar smakar fortfarande mumma, men nog kliar det lite i halsen efteråt.
Så när sannfinländaren Ilmari Rostila, författare till partiets nya finskhetsprogram, säger att medier inte ska bunta ihop extremhögern och fosterländskheten, tänker jag bara: vilket struntprat! Om det är något ”fosterländskt sinnade” politiker haft notoriskt svårt med under de senaste decennierna är det att klart och tydligt hävda ens någon form av gräns mot den aggressiva nationalismen.
I dag är de ideologiska luckorna mellan patriotism, fosterländskhet, nationalism, nyfascism och högerextremism vidöppna. Också i den snällaste light-nationalismen hörs ekon från trettiotalet. Visst finns det nivåskillnader, visst är det riktigt att alla nationalister inte är högerextremister, men man rör sig oroväckande obekymrat på samma spektrum. Och dessutom verkar etiketter som ”fosterländskhet” och ”patriotism” ofta utnyttjas som kamouflage för demokratifientliga ideologier.
På finlandssvenskt håll har man i första hand reagerat på finskhetsprogrammets attack mot svenskan och skolsvenskan. Det är förståeligt, men man gör gott i att notera att Rostila också på andra områden kruxar i exakt samma boxar som Europas högerextrema/populistiska/radikala/chauvinistiska/what-not nationalister brukar göra.
Fy för ”kulturmarxism”. Check
Majoritetsbefolkningen är hotad. Check.
Det finns en ”genuin” nationell livsstil. Check.
Invandringen är farlig. Check
Se upp för den inre fienden. Check
Fy för intersektionell feminism. Check.
Fy för forskning om strukturell rasism. Check.
Akademisk frihet för alla (som avhåller sig från intersektionell feminism och strukturell rasism). Check.
Det mest frapperande är egentligen hur fruktansvärt o-originellt det är.

ANDRA LÄSER