Journalistik och politik

Journalistiken och medierna har flera olika uppgifter – och det gäller också då man behandlar partier som Sannfinländarna, deras politik, hur den presenteras och stödet för dem.

Nyhetsrapporteringen är en uppgift. Då handlar det om att berätta om händelser och fenomen. I nyhetsjournalistik gäller det att ta fram olika sidor och vinklar, att ge en så heltäckande bild som möjligt. Det är omöjligt att berätta allt – utrymmet räcker inte till. En lång och detaljerad rapportering orkar människor inte heller med. Att försöka tiga ihjäl Sannfinländarna är inte alternativ.

I fråga om ett främlingsfientligt parti som Sannfinländarna är det mediernas uppgift att berätta om dem som fenomen och om deras politik även om det ligger långt från den enskilda journalistens egna uppfattningar eller tidningens linje. Osanningar eller rasistiska kommentarer ska inte få stå oemotsagda.

I bevakningen av alla partier, också Sannfinländarna, gäller det att granska vad partiet egentligen står för och vad deras politik i praktiken skulle innebära. Då rör vi oss redan en bit från traditionell nyhetsrapportering och landar i kommentarer eller analyser.

Tidningar kan och ska ta ställning, ha en åsikt och på ledarplats berätta vilken linje tidningen har till olika partier och deras politik.

Den möjligheten har vi på HBL ofta utnyttjat och förhoppningsvis råder det ingen oklarhet kring att vi ställer oss negativt till det sätt Sannfinländarna säger sig se på världen, Finland och olika människogrupper. Partiet skapar en bild av att de flesta problem i Finland beror på invandring, framför allt asylsökande. Klimatpolitiken och försöken att hejda uppvärmningen är ett nytt hatobjekt.

Mediernas ansvar är stort och vår verksamhet är av den arten att man alltid har fog för att säga att den kunde vara bättre. Ändå tror jag att vi lurar oss själva om vi tror att medierapporteringen är avgörande för till exempel Sannfinländarnas framgångar. Det gäller också att minnas att det ryms väldigt olika journalistik under rubriker "medier". Alla dras ändå över samma kam, trots att skillnaderna mellan till exempel HBL, eftermiddagstidningarna och skvallertidningen Seiska är enorma.

Sannfinländarna har fått mycket utrymme i medierna. Före valet 2011 fick särskilt Timo Soini mycket exponering. Han var en annorlunda politiker på alla sätt. Inte minst genom sitt sätt att tala – inget fikonspråk, ofta humoristiskt.

Ett viktigt element i fråga om Sannfinländarna är att de bryter mot vedertagna regler. Det har skapat en överraskningseffekt, som nog borde ha tappat sin genomslagskraft för länge sedan. Genom att säga saker som inte är korrekta och göra det på ett provokativt sätt har Sannfinländarna fått mycket uppmärksamhet.

Sannfinländarna och deras gelikar spelar mycket med offentligheten. De intar utan undantag en offerposition och anklagar etablerade medier och sina politikerkolleger för ojust behandling. De är mycket skickliga på att utnyttja nätet och sociala medier. Retoriken innehåller ofta lite fakta, men också en hel del som inte stämmer och allt skruvas så att slutresultatet blir totalt vridet och orimligt. På grund av kornet av sanning är det ofta svårt att dissekera budskapet.

Känslor och identitetsfrågor får som känt ett stort utrymme i dag. Om något känns rätt, och motsvarar ens egen uppfattning, är det inte så noga med om det håller sträck. Tyvärr gäller det här draget inte enbart Sannfinländarna.

Vi journalister måste ständigt försöka bli bättre i vårt jobb, också då det gäller att granska Sannfinländarna. Det finns många förklaringar till att partiet har ett så stort stöd bland väljarna. Vi kunde börja med att utreda det grundligt.