Bästa hälsningar

Jag läser en äldre författares hemliga bok som tryckts i bara några ex. Texten gör mig nöjd, inte minst för att det är just den bok jag bad författaren skriva för tre, fyra år sen. Han röjde då inte med en min att han redan skrivit den 25 år tidigare.

Jag är böjd att hålla med Kari Hotakainen som nyligen på tal om Kimi Räikkönen sa att ”tigande är en bristvara i världen i dag”. Fast ordet han använde var ”vähäpuheisuus”, som på svenska motsvaras av fåordighet eller fåmäldhet.
Smaka på det. Smakar det uråldriga tider? Ingen under 35 vet ens vad det betyder. Tänk sedan ordkombinationen ”en fåmäld bloggare” eller ”ordkarg bloggare”. Lika sannolikt som: ”osjälvisk affärsjurist” eller ”balanserad tv-kändispresident”.
Den äldre författaren är i och för sig tidvis ganska social och ingen tigare, men ju mer jag tänker på honom desto mer tycker jag han påminner om formel 1-föraren (som jag i och för sig inte vet mycket om, bara läst en bok och faktiskt small talk:at med ett par minuter, vilket han klarade bättre än jag, opassande nog).
Den äldre författaren avskyr struntprat. Han kan ofta förefalla oartig på grund av sin direkthet, men det är bara ytan. Mejlen är korta och slösar aldrig energi på onödigheter som hej eller måjn.
De är knappa som Diktonius sena dikter. Det tog mig närmare tio år att lära mig svara utan att skriva Bästa hälsningar och ytterligare fem innan jag insåg att också Hälsningar var ett ord för mycket. Det betyder inte att mejlen är ovänliga eller ondskefulla, vi har en sak att avtala, få gjord, få ur världen. När två människor bemödar sig om att få något gjort tillsammans är det alldeles tillräckligt vänligt.
Den äldre författaren är dessutom en som ofta överraskar mig. Jag tror jag känner honom och vips gör han något jag inte hade väntat mig. Att överraska en människa, finns det något mer tilltalande? Att aldrig överraska någon, finns det något tristare?
Förmågan att överraska kan tänkas kopplad till fåordighet, men den kopplingen känns för överraskningslös. Överraskning innebär kanske mest att inte vara identisk med den du överraskar, att handla annorlunda än hon hade föreställt sig själv göra. Om någon till exempel hade bett mig skriva en bok och jag redan gjort det – i hemlighet – skulle jag ha utbrustit i ett mångordigt spekulerande kring vem som läckt och varför, och så skulle jag förnöjt (och smickrad) bett att få teckna kontrakt.
Den här äldre författaren och jag har varit med om många böcker. Vi har druckit många koppar kaffe tillsammans, han har serverat mig mycket rävgift hemma hos sig (alltid med en ursäkt dock), och jag har tvingat honom att gå genom en skog för att beskåda några granitblock enda dagen det regnade i somras.
En gång ringde han när jag satt i bussen på väg till jobbet och sa: ”Vad kostar det?” (inget inledande hej) Jag visste genast vad han avsåg och svarade: ”Gör inget överilat, jag ringer dig senare i dag." På vilket han svarade: ”Du kan ringa. Men ringer hon så är det slut. Omedelbart!”
Jag bevarar samtalet i mitt minne som ett litet guldkorn och berättar mer om det i mina memoarer.
ANDRA LÄSER