Vardagligt, verkligt och vemodigt

Vem har sagt att den brittiska diskbänksrealismen skulle vara död och begraven. Åtminstone inte Clio Barnard som i Ali & Ava bullar upp med så mycket diskbänk att torkskåpen kommer till korta.

Det handlar om förbjuden kärlek, om en medelåldersromans med mångkulturella förtecken. Engelsk-irländska Ava (Claire Rushbrook, bekant från tv-serien Sherwood), är en fyrbarnsmamman som livnär sig som skolassistent.

Det är så hon kommer i kontakt med Ali (Adeel Akhtar, Sherwood, Killing Eve) som en dag råkar skjutsa en familjebekants tös till skolan. Själv bor han under samma tak med Runa (Ellora Torchia) men kärleken har för länge sedan flyttat ut.

Knepigt har det också Ava. Callum (Shaun Thomas), den vuxna sonen, vill inte veta av någon ny man i sin mors liv, speciellt inte en kille med asiatiskt påbrå. Till saken hör att Callums pappa, död sedan en tid tillbaka, var en skinnskalle modell National Front. Den röda mattan lär inte rullas ut.

Men fördomar finns det även i det motsatta lägret, i synnerhet som Ava bor i ett av Bradfords mindre snofsiga kvarter. Alis syster drar sig för att tala om ”vitt slödder”. Schysst.

Diskbänksrealism, ja. Inte sedan Ken Loachs storhetsdagar (Riff-Raff, My name is Joe, I, Daniel Blake) har man sett maken till gråtrista och socialt belastade arbetarklassmiljöer. Men med det inte sagt att filmen skulle hänga läpp mer än vad som är nödvändigt.

Vårtorna och blessyrerna finns där, visst, men också hoppet, skratten och livsglädjen. Samt en övertygelse om att även medelålders människor med passerat bäst före-datum förtjänar en ny chans.

Och visst sitter det med skådespelare som Claire Rushbrook, grovjobbare som gör vardag och verklighet med samma pregnans som de brygger en kopp te. Det är ärligt och genuint, man tvivlar inte en sekund.

Adeel Akhtar är inte direkt sämre i rollen som romantiskt akterseglad amatör-dj med ett humör som bär spår av adhd (killen går från noll till hundra inom loppet av sekunder).

Men det som gör att Ali & Ava sticker ut är ett soundtrack som inte bara stöder handlingen. Låtmaterialet, allt från Buzzcocks och Bob Dylan till house och toktechno, sätter sin prägel även på karaktärerna.

Som sagt, mycket av det här har vi sett förut, i filmer av Loach och andra filmmakare som inte räds det realistiska, rännstensromantiska. Men sällan har det låtit så här bra och sällan har väl insatserna varit lika höga.