Knappast talar någon om ett SFP-svek vid nästa riksdagsval

Ett stort tack både till Christoffer Taxell och till Folke Sundman för deras mycket läsvärda insändare (HBL Debatt 2.6). Jag håller helt med Sundman om att utpräglade högerregeringar tenderar att vara farligare för svenskan och tvåspråkigheten i de tusen sjöarnas land än regeringar sammansatta över den politiska mittlinjen. Det är inte en självklarhet att vi har en svenskspråkig garnison i Dragsvik, att det i landet finns ett svenskspråkigt utbildningssystem med bland annat gymnasier, yrkeshögskolor och högskolor och övriga institut med svenska som undervisningsspråk, att det finns ett svenskspråkigt biskopsstift och att landet officiellt är tvåspråkigt. Tyvärr har utvecklingen sedan början av det nya årtusendet varit ganska dyster, det har ibland verkat som om den finlandssvenska kulturautonomin bit för bit monteras ner.

Därtill har vi i vårt land ett stort radikalpopulistiskt och ansvarslöst parti som har till vana att presentera enkla lösningar till mycket komplexa problem. För ögonblicket är invandringen i skottlinjen för radikalpopulisterna, men målet kan lätt förändras då det även tidigare har funnits äktfinska strömningar i partiet.

Debattens vågor har stundom gått höga i HBL:s insändarspalter om SFP:s regeringsmedverkan. Bland annat menar Henrik Andersin (HBL Debatt 23.5) att Pär Stenbäck har en felaktig uppfattning då denne försvarade SFP:s beslut att gå med i den nya regeringen ledd av socialdemokraten Antti Rinne. Jag åter anser att Andersins resonemang är endimensionellt och hans analys synnerligen bristfällig därför att försvarandet av det tvåspråkiga Finland saknades helt och den enda dimensionen för honom verkar vara borgare–socialister-axeln. Att skydda och bevara den finlandssvenska kulturautonomin hör till SFP:s grunduppgift och den uppgiften är lättare att göra om man sitter med i regeringen.

Har den nya riksdagen en borgerlig majoritet? Svaret på frågan beror helt på hur man räknar Sannfinländarna, är de ett borgerligt parti eller ett radikalpopulistiskt parti? En äkta borgare är alltid ansvarskännande och det finns definitivt inget ansvarsbärande i att tala för att Finland skall utträda ur euroområdet och återinföra den gamla finska marken eller i att utan urskiljning framföra de mest hårresande beskyllningar mot Bryssel. Därför anser jag att det inte finns en borgerlig majoritet, utan snarare kan vi tala om en icke socialistisk majoritet i den nya riksdagen.

Hur kommer det att gå för SFP i nästa riksdagsval 2023? Det beror bland annat på vad den nya regeringen uträttar eller kanske på vad den lämnar ogjort och mycket hinner hända under de kommande fyra åren. Dock är en sak säker, det politiska minnet hos den vanliga väljaren är betydligt kortare än hos aktiespararen på kapitalmarknaderna och knappast finns det om fyra år någon som talar om ett svek då SFP gick med i regeringen.

Hur kan den nya regeringen beskrivas och vad kommer den att kunna uträtta? I varje fall kan den inte beskrivas som en utpräglad vänsterregering eftersom det politiska systemet i Finland fungerar som ett stort maskineri som tvingar fram till kompromisser. Redan när regeringsprogrammet skrevs har Socialdemokraterna varit tvungna till kompromisser, de fick Centern med i regeringen endast genom att godkänna 18 nya landskap som bas för den kommande social- och hälsovårdsreformen.

Personligen hoppas jag att SFP med sin pragmatism lyckas göra en stor insats då de nya landskapsförvaltningarna skall starta sin verksamhet och jag anser att det självstyrda öriket Åland i många avseenden kunde tjäna som en bra modell för de nya landskapen i norra och östra Finland. Den nya regeringen lyckas troligen ro social- och hälsovårdsreformen i hamn, men tyvärr tror jag inte att sysselsättningsgraden kommer att stiga eftersom arbetsmarknaden fortsätter att vara lika stel och rigid som tidigare.

Vi har antagligen tidigare haft betydligt sämre regeringar så låt oss därför förhålla oss till Antti Rinnes nya ministär med en försiktig optimism.