Insändare: Finlands östra gräns har gått hundra år tillbaka i tiden

05.12.2022 18:19
Björn Sundell analyserar historien om relationerna mellan Finland och Ryssland på ett intressant sätt i sin analys (HBL 3.12) ”Konsten att leva invid en jätte”. Som Sundells konstaterar finns det i vår historia en period efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 då östgränsen stängdes på samma sätt som nu.
Jag har blivit bekant med temat när jag skrev historien om det finländska gränsarbetet (Lähemmäksi muuta Suomea: rajaseututyötä 100 vuotta, SKS 2023) som snart publiceras. Skulle vi kunna dra några lärdomar för i dag av hur Finland överlevde den här tiden för hundra år sedan? Redan då påverkade förändringen speciellt östgränsens kommuner genom stängd östgräns, brutna handelsförbindelser, frågan om gränsbevakning, militär utrustning, och oro för den förändrade situationens effekt på invånarna i gränsregionen.
Dessa teman låter som från i dag, men de beskriver likaväl det nyligen självständiga Finland för hundra år sedan. Den statliga förbindelsen mellan Finland och Ryssland som började 1809 bröts hösten 1917 med den bolsjevikiska revolutionen och Finlands självständighet.
Uppdelningen och vårt inbördeskrig förändrade den östra gränsens karaktär från det ryska imperiets inre gräns till statsgräns mellan två länder som representerade motsatta ideologier. Efter avbrottet blev Karelens välmående kommuner glesbygder på tillbakagång. Länge var den östra gränsen som Amerikas vilda västern: smuggling och väpnade incidenter var vanliga. Frågan om vilken ställning Finland skulle ta gentemot ryssar som flydde Lenins bolsjevikstyre var en akut flyktingfråga i början av 1920-talet. Finska staten funderade också på vad som skulle göras med gamla ryska fastigheter i de finska gränsregionerna. Var det en säkerhetsrisk? Bekanta teman även i dag.
Fredsfördraget i Tartu 1920 förbättrade inte grannförbindelserna avsevärt. Den unga finska republiken hade normala förbindelser endast vid västra gränsen. För att stärka östgränsens stabilitet startade Finland på 1900-talet ett särskilt gränsområdesarbete, vars syfte var att stärka välfärden och försvarsviljan på den finska sidan av gränsen. Idén till gränsområdesarbetet kom från Framstegspartiets riksdagsledamot Uuno Brander, och arbetet utfördes av både stat och organisationer. Invånarna i gränsregionen fick mark att odla så att de bokstavligen skulle ha sin egen mark att försvara om en invasion startade från öster. Detta fungerade.
Gränslänens män stod i de första försvarslinjerna när vinterkriget började i november 1939. Under fortsättningskriget försökte man återvinna de områden som förlorades i vinterkriget med ränta. Hösten 1944 hade kriget slutat med nederlag och den eftergiftspolitik som var känd från autonomiperioden var det enda sättet att bevara självständigheten. Normala handels- och turismförbindelser vid östgränsen inleddes gradvis efter kriget. Finland blev välmående och med hjälp av det utvecklingsområdesarbete som ersatte gränsområdesarbete överbyggdes förmögenhetsskillnaderna inom landet. Genom storskaliga projekt som Kostamus började den östra gränsen ge vitalitet till invånarna vid gränsen.
Frågan om östgränsens nya betydelse kom upp igen i början av 1990-talet i och med kalla krigets slut och Sovjetunionens upplösning. I stället för ett hot sågs gränsgrannen som en möjlighet vid östgränsen. Olika samarbetsprojekt lanserades. Handel och turism blev en viktig faktor för kommunerna vid den gränsen. Nu är denna period på trettio år förbi. Först i och med coronapandemin och nu kriget i Ukraina, har livet vid gränsen gått hundra år tillbaka i tiden. Trafiken har minskat och oron har fördjupats. Lås och stängsel medför inte livskraft för befolkningen i östra Finland, som är under förändring.
Precis som på 1920-talet måste hela Finland på 2020-talet uppmärksamma välfärden för gränsregionens invånare. Till skillnad från 1920-talet är vår nation ganska enad i sin reserverade inställning till Ryssland. Vi är inte heller ensamma, utan kommer snart att vara en del av Nato. Trots detta är avfolkningen vid den östra gränsen en säkerhetspolitisk risk som måste tas på allvar även i modern tid: vakuum tenderar att fyllas upp.
Ville Jalovaara, docent i politisk historia, Åbo universitet

ANDRA LÄSER