Maria Sundblom Lindberg: Jag tror inte att jag ljuger om jag säger att jag läste en bok per dag under somrarna

Gunnel och Ulla, jag tackade er knappast? Borde ha skrivit tidigare, nu är en av er död och den andra ser jag sällan, men jag tror att ni var avgörande för att mitt liv blev som det blev. När jag tittar tillbaka för att se var allt började så ser jag er tydligt bakom lånedisken, Den ena med förnuftig frisyr och Marimekkoblus, den andra hade fancy svinrygg och stärkta skjortor. Den ena långsam, den andra snabb. Oj, så olika ni var, men hjälp vad ni brann. Ni fyllde ivrigt hyllorna med det senaste och vi läste allt det ni pekade på. Vi satt på nålfiltsmattor i bredrandiga manchesterbrallor och lyssnade när ni läste högt och pekade på hur Jason flög efter sin morsa. Världen öppnade sig och omslöt mig. Barbro Lindgren, Katarina Taikon, Hans-Eric Hellberg, Maria Gripe. Kitty, Femböcker, Asterix. Högt och lågt i en alldeles för tung plastkasse. Ni gav mig ett språk och en passion, det är stort.

Marita, dig hann jag inte heller hurra innan du dog, men mitt slitna kort i kartoteket i det lilla bybiblioteket kan väl vara mitt sena tackkort från mig till dig? På den lilla ön i Kvarken där jag tillbringade eviga sommarlov fanns det inte några jämnåriga. Jag hängde med tanter och gubbar som var födda runt 1912, men ville jag ha lite ungdomligt umgänge cyklade jag till bibban. Där fanns du Marita, årgång -34. Du var en hejare på historia och jag satt ofta uppkrupen på köksstegen bakom lånedisken och lyssnade på ditt prat med de andra som också kom och fyllde på med äventyr och memoarer.

Ni recenserade böcker och gav tips och jag lånade sedan direkt de bästa. Så småningom fick jag vikariera dig när du gick på rökpaus och när sommaren var slut fick jag Nina Riccis parfymprover som tack. Jag hade läst ut barn- och ungdomshyllorna när jag var tolv, gick sedan högtidligt över till vuxensidan och blev besatt av andra världskriget. Jag läste brutala skildringar från koncentrationsläger och pratade av mig med dig. Marita, du var tunn som en björk på ett skär, kom ofta cyklande från andra ärenden med biblioteksblusen i en påse. Du var intresserad och det smittade. Jag tror inte att jag ljuger om jag säger att jag läste en bok per dag under somrarna. Det påminner jag ofta mina egna barn om när lovlitteraturen jag optimistiskt gav vid skolavslutningen ännu är oläst när vi packar ihop sommaren. Så skulle Ulla, Gunnel och Marita aldrig ha guilt trippat små människor, men det gör jag när jag inte får eld på deras brasa. ”Du läste för att du växte upp på 1800-talet. Du var uttråkad” svarar de helt oberörda från sina telefoner.