Hur ska jag hålla i gång och orka på jobbet, grubblar den som upplever en opersonlig eller meningslös arbetsvardag. Rutinarbete passar somliga, men hos flertalet börjar fysiskt tunga eller mentalt monotona sysslor förr eller senare värka i själ och kropp. Är min utbildning ett dugg relevant ännu om 10–20 år, hur ska jag bevara min attraktionskraft på den alltmer ombytliga arbetsmarknaden, dryftar mången.
Finland har Nordens äldsta befolkning och kortaste karriärer. Den arbetsföra befolkningen krymper i rasande takt. Kring år 2060 beräknas mer än var tredje finländare ha fyllt 65, jämfört med en femtedel i dag. Vad värre är: i nordisk jämförelse är sysselsättningen bland äldre finländare låg. Den beräknade karriären i det finländska arbetslivet är 38,9 år i medeltal, jämfört med 42 år i Sverige och 45,8 år på Island. Dessutom uppger finländska 50–69-åringar som tar emot någon typ av pension men ändå fortsätter jobba låg arbetstillfredsställelse. Det tyder på en obalans mellan krav, belastning, resurser och motivation.
Välfärdslöftet krackelerar, pensionssystemet råkar i gungning. Illa kvickt behöver vi bli betydligt bättre på att ta hand om oss själva och varandra på jobbet, konstaterar den SFP-besläktade tankesmedjan Agenda i en färsk rapport. Men hur?
