Scenkonstrecension: Ångestdrömmar om förlorade husdjur

Kati Korosuos reptila drömstudie väcker igenkänning med sin lite kusliga kombination av husdjursägarens dåliga samvete och känslolivets ångeststrul. Även om somliga skruvar kunde ha dragits åt lite hårdare lyckas föreställningen skapa något sympatiskt personligt och udda.

En konstfärdigt flätad korg ramar in Kati Korosuo och får henne att likna en sköldpadda.
Otto Ekman
24.08.2022 11:31 UPPDATERAD 26.08.2022 15:01

DANS

Koncept, på scen: Kati Korosuo. Scenografi, dräkt: Annika Saloranta. Ljus: Outi Vedenpää. Ljud: Miikka Ahlman. Rörlig bild: Sanni Priha. Mentor: Maija Nurmio
Premiär på Stadsteatern 23.8
Då jag var tolv år gammal fick jag en leopardgecko i födelsedagspresent. Reptiler är långlivade, och geckon lever fortfarande i (så vitt jag förstår) högönsklig välmåga i sitt glasterrarium bredvid mitt nattduksbord. Trots att jag gör mitt bästa för att pliktskyldigt sköta om den och ge den ett möjligast stimulerande liv och två decenniers samlevnad inte tycks gå någon större nöd på ödlan, händer det ibland att någon undermedveten stress eller ångest manifesterar sig i mardrömmar präglade av dåligt samvete där ödlan dör på grund av vanskötsel, försvinner eller skadas på grund av min oaktsamhet.
Det här är något som inte är unikt för mig, inser jag när jag ser Kati Korosuos verk The artist is at home. I sitt dansverk har Korosuo nämligen utgått från en serie drömdagböcker i videoformat där hon beskriver en rad återkommande mardrömmar hon haft om sina egna barndomshusdjur, sköldpaddorna Ilpo och Aatu.

Inspelade över ett decennium

Videorna är regelbundet inspelade åtminstone sedan 2012 och i dem berättar Korosuo i varierande grader av sömnrusighet om ångestladdade visioner där sköldpaddorna skadat varandra, eller i misstag blivit dödade av oaktsamma partners eller föräldrar. De fungerar samtidigt som ett slags dagbok där Korosuo efter drömskildringen övergår till att berätta om sitt liv, sina konstnärliga projekt, kärleksaffärer och dylika vardagliga ting. Hon stressar över jobb, förälskar sig, blir besviken, åker till Thailand …
I början ser vi endast videon, projicerad på en lite klyschig bakgrund av på varandra staplade pappkartonger. När Korosuo så småningom, sävligt och tyst som en reptil, äntrar scenen gör hon det praktiskt taget enbart iförd en luftig korgliknande kreation flätad för att konstfärdigt simulera ett sköldpaddsskal. Det är ett imponerande och vackert hantverk som effektfullt ramar in hennes långsamt hasande rörelser över scengolvet.
Överlag är Korosuos rörelser och koreografi som intressantast då hon rör sig på och parallellt med golvet. Efter att hon gjort sig av med korgen (som självmant glider i väg och försvinner ut från scenkanten som om den var besatt av sköldpaddans osaliga ande) fortsätter hon att kravla runt på alla fyra, men med lemmarna smärtsamt hopvridna och ryckande, som ett dödligt skadat husdjur som bara väntar på sin nådastöt.

Skevt på slutet

Mot slutet av föreställningen får jag lite svårt att knyta ihop Korosuos rörelser med det i sig engagerande videomaterialet. I programbladet talas det om narcissism, banala spektakel och skandaler och visst kunde man läsa in en oraffinerad kritik mot samtidens av sociala medier uppmuntrade självdokumentering i Korosuos ångestdrivna rörelser framför videorna med sitt eget ansikte. Men effekten stupar lite på att det ändå känns som en relativt välbalanserad och sympatisk individ med ett inte alldeles ointressant liv som framträder på kameran, ingen narcissist på gott eller ont. Måhända är det lite banalt att åka till Sydostasien på flykt undan en havererad romans, men inte är det så skandalöst att man behöver skrika i ångest om saken.
Även om både självbetraktelsen och den lite spöklika drömhyllningen till de svunna sköldpaddorna är solida beståndsdelar i sig så ligger föreställningens svaghet kanske i den vacklande förmågan att knyta ihop delarna till en integrerad helhet. Det här märks särskilt på slutet som känns aningen skevt och långdraget. Min omedelbara identifikation med den speciella inspirationskällan och verkets överlag relativt kompakta format hjälper mig dock i hög grad att överkomma mina kritiska synpunkter.

Korrigering 26.8.2022 kl 9.55: en tidsangivelse (tio år) har korrigerats till två decennier i artikelns inledning.

ANDRA LÄSER