Vem får begravas på Brändö? – tvist avgjord i högsta instans

En kvinna bad om en urngravplats på Brändö begravningsplats för att kunna begrava sin anhöriga där. Helsingfors kyrkliga samfällighets gemensamma kyrkoråd beslutade i augusti 2020 att avslå dotterns begäran.

Den anhöriga överklagade beslutet om den nekade gravplatsen. Fallet gick till Helsingfors förvaltningsdomstol som gav den anhöriga rätt och menade att kyrkorådet inte får behandla folk ojämlikt på det sättet.

Högsta förvaltningsdomstolen ser ändå annorlunda på saken i det avgörande som domstolen gav i veckan.

Begravningsplatsen på Brändö invigdes 1925 och hörde till Aktiebolaget Brändö Villastad. Brändö fusionerades med Helsingfors stad 1946, och gravgården blev en så kallad stadsdelsbegravningsplats.

Rätten att begravas på begravningsplatsen gäller i första hand Brändöbor som hör till Matteus församling eller den finska församlingen i Hertonäs enligt samfällighetens regler.

En väsentlig orsak till begränsningen är enligt kyrkorådet att begravningsplatsen är liten. Genom att inte öppna upp den till alla ges så många Brändöbor som möjligt gravplats. Bara några platser blir lediga per år, 2021 handlade det om tre stycken.

Avslaget motiverade kyrkorådet med att den avlidna inte bodde på Brändö vid sitt frånfälle. Personen var inte heller medlem i den evangelisk-lutherska kyrkan.

I stället erbjöds dottern möjlighet att begrava askan i en minneslund som finns på begravningsplatsen. Hon fick även besked om att det var möjligt att lösa in en enskild urngravplats i Månsas, Malm eller Furumo.

Kyrkorådet har dessutom fört fram att begravningsplatsen på Brändö utvidgats med en minneslund för att fler personer skulle kunnas begravas i den. Minneslunden har inte enskilda gravplatser.

Helsingfors förvaltningsdomstol hänvisade i sin bakläxa till Helsingforsförsamlingarna till att begravningslagen och kyrkolagen inte tillåter att avlidna prioriteras enligt medlemskap vare sig i kyrkosamfund eller församling. I vilken stadsdel den avlidna bott ska inte heller få spela in.

Men den högsta besvärsinstansen, Högsta förvaltningsdomstolen, slår fast att det gemensamma kyrkorådet hade rätt att neka platsen. Det här eftersom det handlar om en liten begravningsplats som historiskt kan ses som en lokal stadsdelsbegravningsplats.

Högsta förvaltningsdomstolen skriver att ”behovet att reservera det ytterst knappa antalet gravplatser i första hand åt avlidna som bott i den ifrågavarande stadsdelen” var” en godtagbar grund för olika behandling”.