Konstrecension: Vänskapsband och terapeutiska processer

I den omtalade Tammerforsutställningen WE gör både Thomas Houseago och Brad Pitt högljutt anspråk på att visa sig sårbara – men det är Nick Cave är den som lyckas bäst. Så har han också minst behov av att framhålla sin maskulinitet, skriver Helen Korpak.

Kännetecken. Thomas Houseago återkommer gång på gång till dödskallen.
Helen Korpak
25.09.2022 05:01 UPPDATERAD 25.09.2022 05:02
Vid det här laget har varenda kotte hört att Brad Pitt debuterar som bildkonstnär i Finland. Nästan lika många har lagt märke till att den legendariska och lidelsefulla musikern Nick Cave gör detsamma. Betydligt färre har noterat vem som egentligen står bakom spektaklet – det är nämligen inte så att man från Sara Hildéns konstmuseums sida som varit så pass kändiskåt att man plötsligt tagit in två gröngölingar. Nej, det är museets egentliga inbjudna konstnär, Thomas Houseago, som insisterat på att bjuda in dessa två gäster vars namn självklart kommit att överskugga hans egen insats. Hur kommer det sig riktigt?

ANDRA LÄSER