Dags för en ny generation att upptäcka Bebbe Ahlfors

Har du visor min vän?

Javisst, det har Bengt ”Bebbe” Ahlfors minsann, hundratals fler än detta lilla mästerverk från 1968 som de flesta svenskspråkiga känner till. Det är bara att välja och vraka för den som vill och det vill Trio Flamme – tre skickliga musiker i en generation som varken var född eller påtänkt då Ahlfors skrev sina första alster.

Vid rampen har vi Daniela Fogelholm och Minna Nyberg, två fina sångare och aktriser med helt olika musikaliska profiler. Då Fogelholm med sin skarpa udd på stämman briljerar med kabaréartade glansnummer som Jag vill ha er alla kvar har Nyberg ofta en skörare framtoning med långa fina linjer. Och visst var det härligt att få in en skimrande koloraturkadens, en liten nick åt hennes specialområde barocksången.

Emilie Adolfsson håller sig främst bakom det jazziga pianot men levererar även sångligt då det gäller, hennes solonummer Ska vi göra en mänska i kväll ackompanjeras läckert av endast kontrabas. Esko Grundström på bas och dragspel är den perfekta kompletterande musikern för detta program – han spelar skickligt och mödolöst, men framför allt direkt från hjärterötterna.

Största delen av repertoaren kommer från teaterns värld, där musik ibland varit något av en slit-och-släng-vara och till stora delar fallit i glömska. Vissa aktualiteter har kanske inte hållit tidens tand. Samtidigt tycker jag det är rätt häftigt att tänka på hur snabbt Ahlfors vid behov reagerat med musikteaterns medel, till exempel kabarén Tjeckoslovakien skrevs på nolltid och hade premiär fjorton dagar efter Sovjetunionens inmarsch i Prag 1968.

Trio Flamme lyfter fram Bengt Ahlfors som författare och kompositör, men har också glädjen att få honom själv med på scenen. I morgon är kanske för sent, min vän – och en stark clou i konserthelheten är det varma mötet mellan generationerna. Ahlfors röst klingar behagligt och han sjunger som en boren teaterman, med texten i centrum och ett friskt vågat grepp om melodistommen: många sjungna toner, en hel del talade, en ivrig rytmisk stegring och så en lugn landning i tonerna igen. Ofta är visorna enkla i konturerna, men tolkningen skickligt utbroderad. Förutom Ahlfors egna kompositioner finns också kompositioner av Pentti Lasanen, Eero Ojanen och Otto Donner med.

Ahlfors produktion kretsar kring politik och erotik, varav den sistnämnda får lite mer utrymme denna gång. Duett i Esplanaden mellan Runebergs staty och Havis Amanda är helfestlig och kryllar av både musikaliska och textmässiga klurigheter. ”Som man ligger får man bädda” konstateras i fråga om preventivmedel, och den fartfyllda Tre kondomer är en av kvällens höjdare.

Textmässigt har Bebbe Ahlfors penna alltid skärpa, samtidigt som han också vågar stanna upp och måla rentav sorgmodiga bilder, som till exempel i Den gröna ballongen. Vem har väl inte sett en förstamajballong segla i väg upp mot skyn? Han har också komponerat flera nya sånger som känns skräddarsydda för detta projekt som den feministiska hymnen Moder vår och Dry Martini med kvinnliga fyllerister.