Helsingfors låter fulheten styra

De mest omtyckta stadsdelarna och husen är oftast de som har byggts före modernismens intrång på arkitekturens område under 1930-talet. Dessa äldre byggnader anses allmänt ha kvaliteter som de flesta spontant benämner vackra.

11.07.2020 19:00
Helsingfors beslutsfattare avfärdar kategoriskt förslaget på ett nytt hus som har ambitionen att bygga vidare på stadens traditionella arkitektur (Allan Strus ritar hus som får vanligt folk att bli helt till sig – han har inte mycket till övers för moderna ”lådor”, HBL 28.6). Med motiveringen att byggnaden är “för avvikande” anser man att det investerande fastighetsbolaget inte ens borde ha fått bygglov.
Detta bör ställas mot beslutsfattarnas slentrianmässiga godkännande av ensidig modernistisk lådbyggnation, som markant avviker från de förutsättningar som råder i Helsingfors äldre stadsdelar. Ett av de senaste exemplen är nybygget på Röddäldsgatan 2, bredvid nyrenässanspalatset Ohranas hus.
Dessa flagranta motsägelser har pågått så länge att det kanske är dags att ställa krav på arkitektureliten med sitt uppenbara smakmonopol att de ska tydliggöra vilka dekret som avgör vad som är tillåtet och vad som är förbjudet att bygga i Finland.
”Arkitekturen måste spegla sin tid och inte förvränga historien." Detta är det vanligaste argumentet. Men vem är det som bestämmer smak och vad som “speglar sin tid"? Varför byggs det mesta enbart i modernistisk stilriktning och varför är allt nytt så ensidigt fult och trist?
I de flesta andra länder är det fullt möjligt att skapa nya hus som hänsynsfullt kompletterar äldre bebyggelse. Det betyder inte att man förvränger historien utan att man respektfullt framhäver densamma. Vill man veta exakt vilket år ett hus är byggt kan man skriva siffrorna på fasaden, vilket för övrigt är en månghundraårig tradition som också kan ses på nya hus.
Oavsett hur ett hus ser ut så är det alltid “modernt” när det byggs. Alla hus uppförs enligt generella byggregler och slutbesiktningen utgår från tydliga bestämmelser som måste uppfyllas innan en byggnad får användas. Dessa ofrånkomliga regler gäller även om arkitekten har hämtat inspiration från andra stilar än den stipulerade modernismens enahanda lådformer.
Tillgänglig forskning visar entydigt att en överväldigande majoritet människor har nästan samma subjektiva uppfattning om vad som spontant anses vara vackert och vad som inte är vackert. Det är inte så att alla har olika uppfattningar om detta. Vi kan alltså peka på en biologisk betingning som stöd för vårt tyckande.
De mest omtyckta stadsdelarna och husen är oftast de som har byggts före modernismens intrång på arkitekturens område under 1930-talet. Dessa äldre byggnader anses allmänt ha kvaliteter som de flesta spontant benämner vackra.
Vackra miljöer är också välgörande för vår hälsa medan frånstötande miljöer ökar nivån av stresshormoner i blodet, vilket ger både kortsiktiga biverkningar och allmän ohälsa under längre tids exponering. En överväldigande majoritet väljer alltså hus byggda i klassisk arkitekturstil framför modernistiskt utformad lådbebyggelse. Endast en minoritet kommer att välja likriktad funktionalism och betongbrutalism.
Enligt ytterligare forskning och statistik finns det inga ekonomiska hinder att bygga vackrare hus. Det enda som står i vägen för detta är förlegade attityder och invanda processer. Fasadkostnaderna är bara en liten del av helheten, men samtidigt utgör fasaderna vårt gemensamma offentliga gaturum.
Det går alltid att fördyra byggandet med påhängda detaljer och attribut, oavsett vilken arkitektonisk stil som tillämpas. För att ett hus ska uppfattas som tilltalande handlar det dock i de flesta fall enbart om något så grundläggande som naturligt förekommande matematiska symmetrier, beprövade proportioner och harmoniska färgval. Dessvärre är detta knappast något som arkitekterna eller byggarna får lära sig. Man kan undra om denna motvilja mot fina nya hus grundar sig i att de inte vet hur man skapar skönhet?
Arkitektelitens mossiga modernistiska likriktning bör ställas mot samtida erfarenheter som visar att det är möjligt att motsvara efterfrågan på tidlös skönhet och allmän trivsel. Ju anskrämligare det byggs desto större krav på en harmoniserande förändring.
I Sverige vaknar kommunalpolitiker i hela landet upp till klagomål från allmänheten som förfasas över att deras livsmiljöer förfulas och förvanskas i allt snabbare snabb takt. De försöker gå samman över partigränserna och se över vad som kan göras för att stoppa detta och gå sina väljare till mötes.
Samtidigt rasar en genomgripande stildebatt inte bara i Sverige utan också i Norge och Danmark. Finska beslutsfattare bör ta sig samman och inse att de argumenterar utifrån dikterade dogmer. De långsiktiga besluten om vår gemensamma bebyggelse tas utifrån hopplöst förlegade synsätt, som tappar mark inför nutida forskning och den allmänna inställningen.

Marjo Uotila,

grundare, föreningen Intbau Finland,

grundare, Facebook-gruppen Arkkitehtuurikapina,

ledamot, svenska föreningen Arkitekturupproret,

Sigvald Freylander,

ordförande, svenska föreningen Arkitekturupproret

ANDRA LÄSER