40 – men när blir jag stor?

Bild: Wilfred Hildonen

Vid fyrtio är man helt klart medelålders, rentav början på gammal. Jag trodde att fyrtio skulle vara avgörande, att det var då jag definitivt skulle känna mig vuxen. Men icke, jag är fortfarande långt ifrån färdig.

I morgon fyller jag 40 år. Det är förstås inget jag borde framhålla som medborgare av jantelagens Finland. Men eftersom vi i den här delen av världen är så fruktansvärt bortskämda att många har ångest inför att fylla jämnt, så tänker jag använda de här spalterna till att fundera kring livet hittills.

I en anteckningsbok som jag har haft sedan högstadietiden finns en vers som jag tänkt på då och då under de senaste tjugo åren och funderat på om den kommer att visa sig vara sann eller inte. Den lyder så här: "När du är tjugo år har du löst världsgåtan, vid trettio börjar du fundera över den, vid fyrtio finner du den olöslig."

Det känns fascinerande att fylla medelålders. För mitt inre ser jag ett fotografi av min mamma när hon fyllde fyrtio. Hon är omringad av oss, sina fyra barn. Jag är äldst med mina snudd på nio år, min yngsta syster har just fyllt ett. Mamma ser lycklig ut, som om hon är just där hon vill vara. Hon ser också vuxen ut. Hela livet har jag tänkt att mina föräldrar varit så väldigt vuxna. Men nu är det plötsligt jag som är den där mamman, den där vuxna. Men nej, jag känner mig fortfarande inte särskilt vuxen. När blir man det och hur känns det? Om det inte är en siffra, vad är det då? En händelse? Att man får cancer eller att en förälder dör?

I praktiken är jag ändå vuxen och har varit det rätt länge, i mer än halva livet enligt lagen. För min egen del betraktar jag följande som tydliga bevis på vuxenskapet: jag har barn som förlitar sig på mig – litar på att jag är vuxen, tar ansvar och sätter (förhatliga) gränser. Jag har min man. Jag sköter mitt jobb, vårt hushåll och gemensamma bostadslån. Jag har gråa hår (sedan fjorton år tillbaka!) och jag ränner inte ute sent om kvällarna längre. Dessutom: när jag ser folk (precis, folk – inte bara unga) som skräpar ned eller förstör blir jag stereotypiskt tantig och tar till all pondus jag kan uppbringa för att få ligisterna att ställa allt till rätta.

Men innerst inne känner jag mig för det mesta ändå ganska ung. Känner någon igen sig eller är jag den enda som trodde att medelåldern skulle vara något helt annat, något avgörande?

Har jag kommit för enkelt undan? Högst troligt. Min generation undkom krigen och den prägel de senare satte på den tidens barn, de som nu är våra föräldrar. Vi har inte behövt leva särskilt fattigt – förutom under depressionen på 1990-talet – och vi fick de sista fasta jobben.

Hela livet tänker (väl?) de flesta att de som är äldre är klokare och mer erfarna än en själv. En del kollegor som jag ser upp till fyllde fyrtio för fem eller tio år sedan. Jag tänkte då att de var väldigt vuxna, visste vad de gjorde och tänkte att jag säkert också gör det när jag blir lika gammal. Häromdagen frågade jag därför den ena nästan femtioåringen om han kände sig så här ung när han fyllde fyrtio. "Äh, man känner väl sig ganska samma hela tiden", svarade han genast och med självklarhet.

Se där, jag sa ju det: klokt och vuxet svar, inga krångligheter och onödigt filosoferande!

Mitt filosoferande torde däremot vara svar nog på funderingen kring versen i början. Ja, vid fyrtio har åtminstone jag funnit en del av världsgåtan olöslig. När jag ser tillbaka kände jag mig som allra vuxnast när jag var kring tjugo – då fick man plötsligt och för första gången en massa ansvar och man axlade detta vuxenskap modigt och fördomsfritt.

Någon slags ordning får det väl ändå vara på blivande fyrtioåringar och jag vill avsluta med två klokskaper om det liv som vi lever allra mest: vardagen. Dock har jag förstås lärt mig allt av människor före mig.

"Det bästa är när stora leker." Så skriver Gunilla Bergström i "Aja baja, Alfons Åberg" från 1972. I praktiken har jag och mina syskon lärt oss det av vår pappa som busat med oss tills vi kiknat av skratt och av vår mamma som alltid varit redo att spela brädspel. (Skrev jag tidigare att jag alltid sett mina föräldrar som väldigt vuxna? Med ganska många bra undantag får tilläggas.) Detta busande fortsätter de med som sjuttioåringar tillsammans med barnbarnen och själv säger jag aldrig någonsin nej till brädspel.

Ordspråket "Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete" är min ledstjärna i småbarnsårens ostädade vardag. Lek och läs böcker med barnen i stället, det är roligt och klokt. (Om du inte råkar ha ambitionen att bli ihågkommen som föräldern som bara städade hela tiden.)

40 är strax här – spännande! Sedan är det inte långt till 42, den siffra som enligt boken "Liftarens guide till galaxen" är svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting.

Lisa Fordell Layoutjournalist

Yrkesexamen från Prakticum öppnar många dörrar

Studier vid Yrkesinstitutet Prakticum ger nycklar till arbetslivet. Samtidigt kan det också vara en smidig inkörsport till fortsatta studier vid en yrkeshögskola. 4.12.2019 - 00.00

Mer läsning