Nyss hemkommen från en längre utlandsresa läser jag om kravet på att avstänga finlandssvenska Poju Zabludowicz från styrelsen i Kiasmas understödsförening. Som orsak anges hans stöd till staten Israel. I ett inlägg frågar sig riksdagsledamot Ben Zyskowicz om även han borde avskedas från Finland riksdag eftersom han också stöder världens enda judiska stat.
Det är ytterst beklagligt att dessa judefientliga krafter igen har fått fotfäste i vårt lands kulturkretsar. På en internationell konferens i Rom förra veckan konstaterade en av panelisterna att samtidigt som det inom ramen för Abrahamöverenskommelsen sker en normalisering av relationerna mellan judar och muslimer i Mellanöstern tycks trenden i Europa vara det motsatta. Här har i stället antisemitismen och andra former av rasism – även muslimhat – fått fotfäste.
Det var på grund av denna olyckliga utveckling som jag redan för tjugo år sedan engagerade mig i kampen mot antisemitismen. I en EU-undersökning 2003 framkom det att staten Israel av de utfrågade ansågs utgöra det största hotet mot världsfreden samtidigt som en våg av antisemitism svepte in över Europa. För att markera mot denna nya form av antisemitism ordnade Europeiska kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi en egen kriskonsultation. I ett uppmärksammat tal på konferensen frågade sig Holokaustöverlevaren och Nobelpristagaren Elie Wiesel varför det fortfarande bara är judarna själva som reagerar på den nya antisemitismen?
Samma fråga är fortfarande aktuell. För att förhindra en ytterligare eskalering behövs nu hela samhällets stöd. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo och Helsingin Sanomats redaktör Saska Saarikoski förtjänar all uppskattning för att de klart markerat mot Kiasmauppropet som de uppfattar som ett antisemitiskt påhopp. Kampanjen mot Zabludowicz är nämligen del av en större internationell rörelse som strävar till att bojkotta och isolera den judiska staten. Denna bojkottrörelse har av den tyska förbundsdagen definierats som antisemitisk och även EU:s ordförande har klart tagit ställning mot den.
Om Kiasmahetsarna hade bemödat sig om att läsa Wikipedias egen artikel om Poju Zabludowitzc hade de bland annat noterat att han tydligt pläderar för en tvåstatslösning och att han på eget bevåg ordnat privata möten mellan PLO-ledaren Mahmoud Abbas och Shimon Peres för att främja direkta fredsförhandlingar. Symtomatiskt för dagens hatmånglare är att dessa däremot vägrat träffa Zabludowicz för att reda ut eventuella missförstånd.
Judehatet har en säregen förmåga att mutera. Bojkottrörelsen är endast en av de senaste varianterna av denna dödliga farsot. Medan vit makt-rörelsen anklagar judarna för att vilja ersätta den vita rasen med främmande element menar däremot en ny rörelse, som stöds bland annat av den kontroversiella musikartisten Kanye West, att afroamerikanerna i själva verket redan har ersatt det judiska folket.
Det finns inget vaccin mot dessa villfarelser. Man kan naturligtvis fritt kritisera den israeliska regeringen precis som vilken annan regering som helst, men att peka ut en privatperson av judisk börd för bojkott för att han stöder den judiska statens rätt att existera är helt enkelt oacceptabelt.
Tomas Sandell, Helsingfors
