Tidigare sällsynt havsörn, säl och skarv har blivit skadedjur

I något skede borde en omvärdering av skyddsnivåerna göras, även en uppluckring eller ett slopande av dem vidtas.

Naturskyddet känner till flera så kallade framgångssagor. Händelsekedjor där tidigare sällsynta djurarter, antingen på grund av aktiva skyddsåtgärder eller gynnsamma förhållanden, snabbt börjat föröka sig och därigenom förorsakar skador och svårigheter för andra djurarters livsbetingelser och även för människans hävdvunna yrkesutövning och bosättning.
I Finland påträffades häckande mellanskarvar, Ph. carbo sinensis, första gången i slutet på 1990-talet. Före det kunde skarvar endast sporadiskt ses vid flyttningar till häckningsområden vid Ishavet eller till sina övervintringsområden i centrala Europa. Det var då fråga om den egentliga storskarven, Ph.carbo carbo.
Efter det har stammen av mellanskarv, Ph. Carbo sinensis, förökat sig närmast explosionsartat så att populationen efter ett drygt årtionde överskred 150 000 individer. Häckningen har nu även börjat i insjöområden och enligt utvecklingsprognosen från Sverige har vi inom några år lika många häckande par där. Och då har vi redan en population om cirka 300 000 individer.
Fågelstammen är numera inte på något sätt hotad, den är inte ens sällsynt. En tidigare sällsynt fågel har blivit ett betydande skadedjur i skärgårdsnaturen och för fiskbestånden. Men från sin inställning att skydda skarvarna är naturskyddskretsarna inte färdiga att avstå. Trots att skyddsmålet har uppnåtts. Underligt.
Miljögifterna hade en mycket stark inverkan på gråsälens förökning under senare delen av förra seklet. När man slutade använda vissa miljöfarliga gifter började stammen växa snabbt och från att tidigare vara sällsynt blev gråsälen snabbt en ofta sedd gäst på havsområden. Och när stammen redan var på god väg att växa förbättrades förökningsförhållandena ännu mera genom fredningsområden och genom att totalförbjuda jakt. Som ett resultat simmar i finska havsområden numera cirka 15 000 gråsälar och hela Östersjöstammen beräknas uppgå till över 50 000 individer. Varje individ äter dagligen 4–6 kg fisk. Varje dag under årets lopp, cirka 1 200 kg årligen.
Sälstammen har redan för länge sedan passerat den nivå som garanterar den genetiska mångfalden och den ekologiska hållbarheten. Samtidigt har de av sälen förorsakade skadeverkningarna för fiskbestånden, fiskerinäringen och fritidsfisket vuxit till miljonklassen och börjar mer och mer synas på konsumenternas matbord. En sällsynt art har blivit ett skadedjur.
Men från sin inställning om skydd är man på naturskyddshåll inte färdiga att avstå. Trots att skyddsmålet även här har uppnåtts, till och med mångdubbelt. Mycket underligt.
Miljögifterna hotade tidigare även havsörnarna. Samtidigt som användningen av miljöfarliga gifter upphörde började några människor aktivt utfodra örnar vintertid så att fåglarna inte behövde flytta söderut. Ett tacknämligt arbete som behöver ges all erkänsla. Så småningom började stammen växa från slutet av 1990-talet och numera är havsörnen inte längre hotad, inte ens sällsynt. En följd av detta är att till exempel ejderungarna numera oftast blir örnmat innan de lärt sig flyga.
Vid mitt sommarställes fredade fågelklack kläcktes tre ejderkullar. Ingen av ungarna klarade sig till dess att de var flygfärdiga. Havsörnar såg man nästan dagligen. Numera har ju havsörnen dessutom visat sig vara en effektiv spridare av fågelinfluensan.
I naturen påverkas allting av allt som sker. En arts onormalt stora population påverkar genast andra arters livsbetingelser. I något skede övergår en sällsynt art med överdrivna eller för långtgående skyddsåtgärder till att bli ett skadedjur. Även för andra arter än människan. Är vi kloka nog att notera förändringar och att även reagera på dem? I något skede borde en omvärdering av skyddsnivåerna göras, även en uppluckring eller ett slopande av dem vidtas.
Man bör även kunna begränsa en arts utbredning eller population om den visar sig skadlig för andra arter eller naturen som sådan.
Sådan visdom och vilja att ompröva fattade beslut önskar jag från naturskyddsmyndigheternas och Miljöministeriets sida åtminstone då det gäller de tre ovannämnda arterna.

Paavo Paju

sommarhangöbo, Fredrikshamn

ANDRA LÄSER