För ett år sedan startade Ryssland sitt brutala krig mot Ukraina. Vi minns alla den dagen väl. Sedan dess har vi med jämna mellanrum återkommit till frågan om vad vi skall göra härnäst, hur kan vi på bästa sätt hjälpa Ukraina?
Vi har hela tiden adapterat oss till en ny verklighet. Men alltid varit lite försenade.
I februari i fjol funderade vi på om vi kunde sända hjälmar. I april om vi kunde sända artilleripjäser. På sommaren var luftvärn den stora frågan och längs med hösten och vintern har stridsvagnarna varit på tapeten.
I februari i fjol funderade vi på om vi kunde sända hjälmar. I april om vi kunde sända artilleripjäser. På sommaren var luftvärn den stora frågan och längs med hösten och vintern har stridsvagnarna varit på tapeten.
Hela tiden fundera vi på detaljerna, på hur de kanske kan uppfattas av någon annan. Och med det ger vi en fördel till den aktör som inte gör det. Den som inte bryr sig om följderna eller oroar sig för eskalering.
