Fredag med Fakir: Är ankdammen ett tryggt rum?

Kuddar, kakor, leklera, filtar, avslappnande musik och en skärm som visar lekande hundvalpar. När Brown University förra året hade en föreläsning om kulturen bakom våldtäkter ordnade några studenter ett särskilt rum att dra sig undan till om någon skulle uppleva föreläsningarna som för svåra emotionellt. Fenomenet kallas för safespace eller trygga rum och har börjat dyka upp inom universitetsvärlden.

Liknande tanke finns i ”separatistiska rum” där personer som tillhör etniska eller sexuella minoriteter kan samlas för en stunds återhämtning med likasinnade i en miljö befriad från kränkande behandling och rasistisk behandling.

Även i Sverige berättar universitetslärare om ett nytt undervisningsklimat där eleverna kräver ”trigger warnings” innan eventuellt upprörande information. Eller att läraren tar reda på vilket kön (binärt eller ickebinärt) som eleverna vill tillskriva sig redan vid första namnuppropet. Brist på förståelse upplevs som kränkande. En klantig felsägning som att kalla en transperson för fel kön kan tolkas som en ”mikroaggression” och skapa en ”återtraumatisering”.

Enligt förespråkarna för trygga rum är syftet att universitetet ska vara välkomnande för alla människor oavsett bakgrund eller läggning.

Men många ser safespace som att göra precis tvärtom, istället för att ge utrymme för mångfald begränsar den utrymmet för diskussion och yttrandefrihet. Som en reaktion på elevernas krav på trygga rum twittrade forskaren Rickard Dawkins att ”A university is not a "safe space". If you need a safe space, leave, go home, hug your teddy & suck your thumb until ready for university.”

Men frågan är om det är så enkelt som att dagens ungdomar är en generation som i skuggan av WTC, terrorhot och skolskjutningar växt upp till att bli trygghetsknarkande kontrollfreaks, ivrigt påhejade av curlande kycklingmammor, tigermorsor och teddybjörnspappor.

Det kan också handla om rädsla för konfrontation eller ifrågasättanden av ens världsbild. Genom de åsiktsbubblor som skapas via sociala medier som Facebook har vi blivit vana att bara omge oss med folk som i stort tycker likadant som vi själva.

Egentligen är inte trygga rum något nytt fenomen eller ens förbehållet queerteoretiskt kunniga ungdomar. De skapas ofta när minoriteter lever under tryck från ett egenmäktigt majoritetssamhälle, vare sig det gäller syrianska kyrkor, gayklubbar eller finlandssvenska ungdomsgårdar. Det är klart att man ibland vill vara någonstans där man kan tala sitt eget språk och slippa bli ifrågasatt för den man är.

Men det är svårt att föreställa sig ett mer separatistiskt rum än Svenska Handelsgillet. Eftersom jag aldrig blivit inbjuden kan jag bara föreställa mig ett stort rum med mjuka kuddar, leklera och en bildskärm med hundvalpar.