Året var 1965, jag var tretton och ”Beatlesmanin” var på sin höjd. Min syster och jag läste Bildjournalen, Suosikki, ibland tyska Bravo och brittiska Melody Maker. En ny röst gjorde sig hörd, en folk- och protestsångares från USA. Mamma gav mig pengar för en lp-skiva: The Freewheelin’ Bob Dylan.
Sakta men säkert växte min Dylan-skivsamling. Jag var femton och försökte förstå de långa och monotona samhällsengagerade sångtexterna om stängda järngruvor och en familjetragedi i South Dakota, en sånglyrik som blev allt mera surrealistisk, Blonde on Blonde-albumets snåriga kärlekssånger. I dag sympatiserar jag med Patti Smith som tappade bort orden i A Hard Rain’s a-Gonna Fall på Nobelprisutdelningen 2016, där pristagaren Bob Dylan lyste med sin frånvaro. Min pappa, som gillade pianojazz, tyckte att Dylansångerna lät för dystra, men ibland lyssnade hela familjen på Peter Paul and Marys versioner av Blowin’ in the Wind och Don’t Think Twice, It’s All Right.
I början av 1970-talet träffade jag en ”Dylanman” i Helsingfors, en ung amerikan som vistades i Europa för att undvika rekrytering till USA:s armé. Jag firade min 20-årsdag i hans föräldrahem i delstaten New York, en trakt som han kallade för Desolation Row. Kriget i Vietnam hade eskalerat, innebörden i sångerna With God on Our Side och Masters of War fick en ny dimension. Vi gjorde bilturer i naturvackra landskap kring Hudsonfloden, i Dylans fotspår i Woodstock. Det var trakter som verkade väldigt segregerade och när vi körde igenom vissa kvarter i Brooklyn blev vi väldigt nedstämda.
