Litteraturrecension: ”Det här måste få bli tråkigt”

Elis Burraus roman är en språklig grimas som ofta ändrar form och för en stund kan roa, men som med alla garderingar snarare blir ett lås än någon öppning. Recensenten uppskattar den ändå.

I centrum för poeten Elis Burraus debutroman står först och främst jag-berättaren, och dessutom figurerar Sasha, Anna och en del andra förbiilande unga i Stockholms konst- och litteraturkretsar.

ROMAN

Elis Burrau
Karismasamhället – en roman
Bonniers 2017
Den 25-åriga Elis Burrau har redan två diktsamlingar bakom sig, och aktuella Karismasamhället – en roman kan upplevas som en poets försök att skriva prosa. Eller som en blivande prosaists metod att närma sig genren.
”Det här måste få bli tråkigt”, skriver han i sin prolog, och där har både han och hans läsare något att bita i. Och småningom blir de otaliga ironierna och dubbelironierna centrala både som drivkrafter och bromseffekter, ibland i form av instuckna parenteser: ”(detta är ironi, och att skriva det i en förklarande parentes är också det ’ironi’, men jag har alltid velat fastslå att en hundras är smart och mena det med halva mitt hjärta)”.
Han problematiserar också texten genom att sätta kausaliteten ur spel, och avstå från bakgrundsinformation om de gestalter som skymtar. Till en början kan det förefalla som om berättandet inte skulle bygga på någon annan idé än ett bejakande av kaos, fast riktigt så enkelt är det i varje fall inte. Man kan trots allt läsa de här fragmenten som en skildring av hur de blivit skrivna, och samtidigt få en inblick i hur ett gäng unga posörer positionerar sig i jakten på kulturella framgångar.
I centrum står först och främst jag-berättaren, och dessutom figurerar Sasha, Anna och en del andra förbiilande unga i Stockholms konst- och litteraturkretsar. De ägnar sig åt att kläcka idéer och kanske förverkliga några av dem via udda installationer, men blir som personporträtt aldrig mer än knappt urskiljbara skisser som efter behov kan uppdateras.

Kredd via de rätta kretsarna

Narcissismen är i varje fall ett genomgående drag hos dessa moderna hipstrar och dagdrivare, liksom medvetenheten om vad som ger kredd och vilka indiekretsar man borde röra sig i. Fast när det kommer till kritan är också den ivrigt framhävda likgiltigheten inför etablerade litterära strukturer – i kombination med ett slags nonchalant framhävande av den egna originaliteten – i första hand bara en mask att dölja sig bakom.
I praktiken gör berättaren trots allt en hel del ansträngningar för att bli antagen som medlem i Författarförbundet (”jag vet att det är personligt”, framhåller han när dörren inte vill öppna sig), medan Anna för sin del fäller magsura kommentarer om hur skönt det är att inte ha kommit in på Litterär gestaltning i Göteborg – för ”nu slipper man åka till den där kukstaden en gång i månaden”.
Man kan naturligtvis irritera sig på att Burraus text saknar så många av de grundelement som brukar konstituera en berättelse, och kanske ännu mer på att han på förhand måste gardera sig mot kritik både i förhållande till texten som sådan och själva garderingarna. ”Jag vill att allt ska vara artificiellt. (... ) Jag garderar mig aldrig på grund av osäkerhet, jag garderar mig hela tiden på grund av övertygelse.”
Men faktum är ändå att romanen, trots avsaknad av gripbar röd tråd, kronologi eller emotionell autenticitet, inte alls bjuder på något svårhanterligt läsmotstånd. Tvärtom flyter läsningen riktigt fint.

En språklig grimas

Burraus metod att använda sig av återkommande – kreativa och ibland pratiga – utvikningar påminner om den traditionella, litterära medvetandeströmtekniken, men i hans fall ger ironin och metainslagen en intellektuell motkraft som spräcker flödet.
Det är hur som helst rätt stimulerande att följa hans ständiga, ofta ganska skruvade infall. Liv och rörelse saknas åtminstone inte, må då vara att skriventusiasmen knappast i längden kan dölja att han inte har någon egentlig berättelse att överlåta, inget allmänmänskligt ärende, och inte heller – trots att texten är så extremt jagcentrerad – något intresse av att gå in under huden på sig själv.
Det vi ser är till stora delar en språklig grimas som ofta ändrar form och för en stund kan roa, men som med alla garderingar snarare blir ett lås än någon öppning. Sådana begränsningar kunde räcka till för att stjälpa många berättelser, men hindrar mig nu inte från att uppskatta det driv Burrau laddar in i sin textmaskin – på sätt och vis blir invändningarna i slutändan här en levande del av själva läsupplevelsen.
Och Karismasamhället (kanske en blinkning till Guy Debords verk Skådespelssamhället) är snarast att uppfatta som en mellanetapp. Dess författare lär nog ska överraska och förvirra också i framtiden.
ANDRA LÄSER