Också operarobotar gör fadersuppror

Trots teknologioptimismen är framtidsutsikterna dystra i Oslooperans nya science fiction-opera.

Människan mot maskinen. Ketil Hugaas är förtvivlad över fördärvet i Rolf Wallins opera Elysium.
05.04.2016 16:48 UPPDATERAD 06.04.2016 08:56

OPERA

Elysium
Musik: Rolf Wallin. Libretto: Mark Ravenhill. Originalidé: Simen Svale Skogsrud. Dirigent: Baldur Brönniman. Regi: David Pountney. Scenografi och kostymer: Leslie Travers. Ljus: Linus Fellbom. Librettistens dramaturg: Jack Bradley. I rollerna: Lina Johnson, Eli Kristin Hanssveen, Hege Høisæter, Ketil Hugaas, Nils Harald Sødal, Anne Marie Andersen, Rolf Conrad, Inga Lohne Otterstad. Föreställning på Den Norske Opera 31.3.
Utgångspunkten för operan Elysium som nyligen uruppfördes på Oslooperan är en helt fascinerande tankelek: en situation om 200 år då bara fyrtio människor finns kvar på jorden när planeten i övrigt har befolkats av maskiner med artificiell intelligens – robotar som fått ytterst mänskliga drag.
Hackern Simon Svale Skogsrud, som står för originalidén, tillhör dem som tröttnat på alla framställningar av teknologin som människofientlig och i stället vill se hur den möjliggör ett bättre liv. Han och de övriga upphovsmännen har uppenbarligen inspirerats av profiler som Ray Kurzweil, framtidsforskare och chefsingenjör på Google, som förutspått att datorernas intelligens kommer att överträffa människans år 2045.
Det är en intressant tanke. Lika intressant är tanken på ett chipp som planterats in i dessa människomaskiner för att överföra stora mängder information – för att bland annat förmedla känslor exakt, och på så sätt främja medmänsklighet och medkänsla i världen, då missförstånd inte längre skulle vara möjliga. Tanken var alltså att ersätta den nuvarande anslutningen – språket, orden – en kanal som påstås vara smal och opålitlig.
Men för att sätta sprätt på dramat börjar klonerna göra uppror och operera bort sina chipp. De vill inte längre styras och strax förskjuts berättelsens fokus – från att ha handlat om teknologin och teknologins möjligheter till att snarare behandla kärleksproblematiken: kan man älska en cyborg, och hur i så fall? Härigenom uppstår kanske också en konflikt, när man å ena sidan vill predika teknologioptimism, men ändå väljer att måla upp en dystopi, för att det är dramaturgiskt enklare och mera tacksamt. Ambivalent teknologifabel är vad det här till slut blir.

Soppa på spik

Och tyvärr känns det ofrånkomligt som om man varit tvungen att koka soppa på spik i någon mån. Även om inramningen är helt intressant, upplever jag inte att dramat förmår engagera mig tillräckligt och jag har svårt att uppbåda intresse för cyborgernas invärtes förhållanden. Andra akten är förvisso intressantare än den första, när saker och ting går snett, men på det stora hela är Mark Ravenhills libretto för tjatigt och tradigt, och därför förlorar hela föreställningen i intensitet alltför många gånger, uttryckligen i vissa utdragna scener.
Solistgardet är på det stora hela ändå välsjungande, och alldeles speciellt kommer jag att fastna för Ketil Hugaas som Ektemannen. Han har en fascinerande stämma och uppträder här i en Wotanaktig figur, speciellt när han i slutet sliter sig i håret och gråter över allt han ställt till med. Likaså är det lätt att tilltalas av de båda välsjungande kvinnorna, Lina Johnson och Eli Kristin Hanssveen, och tenoren Nils Harald Sødal till exempel. Unga Inga Lohne Otterstad är förtjusande i rollen som Gutten. Körens insats är inte värst stor men allt sjungs proffsigt.

Inbakad Fidelio

Tonsättaren Rolf Wallin (f. 1957) är en erfaren och briljant orkestertonsättare vars stil ibland har kunnat jämföras med Magnus Lindbergs. Också i denna hans första opera utnyttjar Wallin orkestern effektivt, jämfört med hans orkesterverk har orkestreringen lättats upp märkbart och sångstämmorna träder mestadels tydligt fram. Ett av de mest originella dragen är citatet ur eller bearbetningen av ett långt utdrag ur Beethovens Fidelio, som här figurerar som referens till idealen om rättvisa och broderskap. Robotarna övar på verket med jämna mellanrum och Wallin utnyttjar sin Fidelio lite på samma sätt som Mikko Heiniö bakade in Haydns trumpetkonsert i Envelope. Hur som helst gör orkestern väl ifrån sig under ledning av Baldur Brönnimann och särskilt effektivt är slagverkarnas paradnummer riktigt i slutet.
Det här lär vara en av Oslooperans dyraste produktioner, inte minst på grund av Leslie Travers scenografi med en jättelik konstruktion med flera ton aluminium mitt på scenen. Och där står rymdskeppet kvällen igenom. Konstruktionen är kanske inte vacker, men visar sig anpassningsbar och flexibel, inte minst tack vare Linus Fellboms lyckade ljussättning.
Det engelska språket kommer sig av att librettisten Ravenhill och regissören David Pountney är britter, men valet av just dessa ger vid handen att man från början riktat in sig på en internationell publik. Återstår att se om det finns en publik.
Vill jag se operan på nytt? Kanske. Klart är att verket kunde vinna på komprimering och ett tydligare fokus, kanske till och med ett budskap. Att bara konstatera att förhållandet till teknologin är ambivalent räcker inte fullt ut.

ANDRA LÄSER