"Carl Öhman var en stor kulturpersonlighet"

Teatermannen Carl Öhman avled nyligen i en ålder av 91 år. Svenska Teaterns tidigare chef Lars Svedberg minns en god vän och kollega.

Carl Öhman och Lars Svedberg i pjäsen <i>Samtal i himlen</i> i Snåresalen i Ekenäs 2003.
Lars Svedberg
13.03.2022 05:58
Carl Öhman var en stor kulturpersonlighet: chef för Svenska Teatern 1963–1982, överintendent för Finlandiahuset 1982–1988, verkställande direktör för Tammerforshuset 1988–1997, innehavare av ett stort antal viktiga uppdrag inom olika teaterorganisationer, teaterman med stora internationella kontakter, mottagare av Franska Hederslegionen, Den Kungliga Amaranterordens Stormästare i Helsingfors.
Han var en lysande talare benådad med en sällsynt humor. En enorm bekantskapskrets gjorde att han lätt var Calle med hela folket.
För mig var Calle en god, trofast och uppriktig vän, mitt föredöme, min diskussionspartner, min förebild i allt som har med sätt och fason att göra.
Ja – min lärare för livet.
När jag var chef för Åbo Svenska Teater (1969–1972) var han dessutom min kollega. Där gjorde han sitt till för att både Åbo Svenska Teater och Wasa Teater fick sitt behövliga statsunderstöd. Dessutom lät han många av ÅST:s föreställningar gästspela på Svenska Teatern.
Senare fick jag den avundsvärda möjligheten att regissera Arsenik och gamla spetsar med Nanny Westerlund och May Pihlgren på Svenska Teatern samt rollen som Armand i Kameliadamen.
2003 spelade Calle i Ekenäs och på Svenska Teaterns miniscen samt Göran Schildts pjäs Alvar och Runar i regi av Erik Ohls i Stockholm och i Oslos Akershus. Calle var Alvar Aalto och jag Runar Schildt. Dessutom spelade Calle kejsar Josef II i Peter Shaffers Amadeus på Lilla Teatern.
Calle var dessutom en utmärkt radioskådespelare, bland annat som Sherlock Holmes. Då jag regisserade radioversionen av Christer Kihlmans Alla mina söner valde jag Calle för huvudrollen. När inspelningen omsider var slut, sade Calle: "Det här var ju väldigt skojigt! Får ni betalt för det här?" Alla skådespelare förstod inte humorn.
En gång, när vi flanerade tillsammans längs Espen stötte vi på några damer som vi kom i glatt samspråk med. Då vi omsider tog farväl, önskande varandra snart återseende, frågade Calle mig: "Vem var de här damerna?" "Ingen aning", svarade jag.
Jag tror att många skådespelare och annat teaterfolk, personal på Svenska Teatern, Finlandiahuset och Tammerforshuset jämte personer i varierande statliga tjänster kommer att sakna Carl Öhman. Så också hans anhöriga.
Jag saknar honom.
Lars Svedberg
f.d. chef för Svenska Teatern

ANDRA LÄSER