Den politiska debattens framtid

I går var en dag då jag plötsligt märkte att en stor del av dagen försvunnit på Twitter. Timmarna gick åt till att svara på fräna kommentarer om ett tal jag skrivit, där jag kommenterat Nobelpristagaren Bengt Holmströms analys om fackets framtid. Frän debatt är en del av politiken, men jag märker hur jag svar efter svar allt mer irriterar mig på det jag uppfattar vara medvetna misstolkningar. Att vara av en annan åsikt än Holmström om fackrörelsens framtid anser jag inte att kan beskrivas som att inte respektera forskning och vetenskap, vilket jag beskylls för. Flera skämtar om "när Li Andersson ska få Nobelpriset".

Då jag till slut stängt Twitter funderar jag på ifall och hur ofta jag själv gör mig skyldig till liknande medvetna misstolkningar. Det är lätt att det blir så i stundens hetta, att man i stället för att svara, argumentera och övertyga söker efter fel, skämtar och pikar. Speciellt lätt är det på Twitter, där kommentarerna är korta och snabba. Sådan typ av debatt hör också till det politiska samtalet, men jag undrar om inte debattkulturen i Finland håller på att glida någonstans där vi nog inte vill ha den.

Jag har hunnit sitta i riksdagen i ett och ett halvt år nu. Det jag har förvånats över är hur få arenor och tillfällen det egentligen finns för en långsam och välgrundad sakdebatt. Debatterna i riksdagen förs genom anföranden på en minut. Då väljer de flesta ledamöter att prioritera sitt eget budskap. Då tiden är knapp är det politiska slagord och det egna partiets riktlinjer som får företräde, framför motiveringar, svar och följdfrågor. Samma problem är det i valdebatter, där deltagarna också förväntas kunna formulera sina svar i korta meningar, snabba svar och förenklingar. Det är under de stängda utskottsmötena och på informella tillställningar som de bästa samtalen äger rum. Det i sin tur är sorgliga nyheter för demokratin och folkbildningen.

Var finns de forum där beslutsfattare har tid och möjlighet att elaborera och motivera sina resonemang, där man berättar varför man tänker som man gör? Var finns de forum där politiker har möjlighet att föra en debatt och dialog om framtidens utmaningar, om sina visioner för samhället och sina tankar om hur såväl partierna som politiken borde förnyas? Det finns alldeles för få sådana forum.

Vi i Finland borde bli bättre på att ta vara på de möjligheter som podcasts och sociala medier erbjuder för att både förbättra nivån på och ytterligare demokratisera det politiska samtalet. På samma sätt som långsam och välgrundad journalistik i form av publikationer som till exempel Long play gör comeback som en motvikt mot en nyhetsförmedling som blir allt kortare och mera rubrikcentrerad, finns det ett skriande behov av långsam och välgrundad politik, som en motvikt mot det vi ser i samband med till exempel presidentvalet i USA.

Utmaningen för alla oss som verkar inom politiken är hur världen och samhällsproblemen blir allt mer komplexa, samtidigt som det politiska samtalet söker kortare och snabbare svar. Då inkomstklyftorna och ojämlikheten ökar blir motsättningarna och konflikterna allt skarpare. Då blir det även allt viktigare att demokratin erbjuder ett utrymme att hantera konflikter och motsättningar, utan att det leder till en antagonistisk relation mellan parterna. Statsvetaren Chantal Mouffe har bland annat använt sig av uttrycket agonism för att beskriva en pluralistisk demokratisk process där det finns ett utrymme att hantera konflikter och klasskillnader. Där har vi alla ett intressant gemensamt samhällsexperiment för Twitter.