För många röster!

Om 62,7 procent av det finländska folket ger sin röst till den sittande presidenten är det anmärkningsvärt. Men blir det obekvämt för en demokrati, som statsvetare Åsa von Schoultz uttryckte det under valkvällen (SPT 28.1)? Eller sänder det oroväckande signaler, som SFP:s presidentkandidat Nils Torvalds anser (HBL 29.1)?

Det är svårt att ge dem rätt eftersom vårt land till alla delar uppfyller kraven på en fungerande demokrati. Finland är ett stabilt och öppet samhälle, en välfungerande rättsstat med fulla mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och ett politiskt system med många partier av vilka inget är dominerande. Det fanns inte heller något i valrörelsen som antydde att det skulle ha förekommit yttre påverkan eller valfusk under själva valdagen.

Och visst måste en överlägsen Niinistö vara en bättre signal utåt än om till exempel populistkandidaterna hade fått ett större väljarstöd.

Många av motkandidaterna i valet fyllde väl de krav man kan ställa på en president. De flesta politiska partier ställde upp en egen seriös kandidat. Det var en äkta valsituation och under valrörelsen debatterades de frågor som är väsentliga i ett presidentval. Också den sittande presidenten pressades av såväl motkandidaterna som journalisterna. Allting fungerade som det ska i en demokrati.

Visserligen hade Sauli Niinistö en stor fördel av att redan ha suttit sex år som president och det gav honom en auktoritet som överglänste motståndarna. Men om det anses orättvist eller osunt så borde presidentperioderna begränsas till en.

En majoritet av finländarna är helt enkelt nöjd med Sauli Niinistö som president och ansåg att han var bäst av kandidaterna. Finns det faktiskt någon gräns för en bekväm demokrati – hur populär är det sunt att vara?

Det är också skäl att påpeka att presidentens maktbefogenheter är begränsade och det är främst i utrikespolitiken presidenten har en stark ställning. Det har varit så snart i 20 år och bör vara bekant för väljarna.

Presidentens makt är spikad i grundlagen och växer inte i takt med hens popularitet. Inom utrikespolitiken kan däremot en ointresserad regering ge mer utrymme för presidenten, men det är en annan sak.

Då en kandidat är så överlägsen som Niinistö var i söndagens val är det klart att det finns många förlorare. Strängt taget förlorade ju alla hans motståndare, men resultaten för de övriga bör ses i lite olika perspektiv. För både Centern och SDP blev det i alla fall katastrofresultat.

C och SDP hade helt olika ingång i presidentvalet. Matti Vanhanen utsågs redan för ett och ett halvt år sedan till Centerns presidentkandidat, medan SDP hade svårt att hitta en kandidat. Efter att flera potentiella kandidater hade tackat nej, flera gånger per man, steg tre kandidater fram och tog ansvar för att partiet ska ha en egen kandidat. Däremellan hade tunga SDP-namn redan hunnit tala för att SDP skulle ställa sig direkt bakom Niinistö.

Att det efter hela den här cirkusen inte fanns ett brett SDP-stöd för Tuula Haatainen kom inte som någon överraskning. Mest synd är det förstås om Haatainen som gjorde en bra kampanj.

Partibindningen var i det här valet lösare än någonsin. Det blev så främst för att Niinistö ställdes upp av en valmansförening. De övriga partierna höll en relativt låg profil i kampanjerna. Men det bidrog i sin tur till att partitroheten försvann nästan helt.

Presidentvalet har som personval en annorlunda karaktär och det som skedde innebär inte att partiernas roll i val nu börjar vara utspelade. Men det är inte heller alls uteslutet att vi får se folkrörelser som uppstår kring fenomen eller sakfrågor också i riksdagsval.

Presidentvalet var ytterligare en varningssignal till de traditionella partierna om att de måste förnya sig och tänka om ifall de vill vara en betydande politisk kraft också i fortsättningen.