Krönika: En all inclusive-resa i Bromarvskogarna – mitt livs första

Goretex är inte min grej. Men här på Kansjerf kulturgård funkar det fint att tassa omkring i klänning och svandunstofflor. När jag inte är upptagen med att leka godsägarinna ägnar jag mig åt att klappa djur och äta sjukt god mat. På lediga stunder skriver jag.

De har så hög svansföring här ute i Bromarvskogarna att de kallar gården för Kansjerf kulturgård. Men det kan de lugnt fortsätta med. För kulturgård är exakt vad Kansjerf är. Ur högtalarna strömmar jazz och inredningen är antik på riktigt. Här kan man yoga i en sal som andas magi och sommartid finns ett kafé med utsökt sortiment. Också vanliga dödliga erbjuds logi, men tyngdpunkten ligger på residensverksamhet – året om.
Jag har åkt till olika konstnärsresidens under tjugofem års tid. Men detta är första gången jag varken köar eller flyger för att komma fram. Jag tar bussen från Helsingfors, blir mött drygt två timmar senare vid ändhållplatsen och får skjuts den sista biten.
Det är också första gången jag erbjuds all inclusive-residens. Jag behöver varken handla eller laga mat på en vecka.

Hit till Kansjerf, som ligger några kilometer från Bromarv by i Raseborg, kan konstnärer och forskare komma för att arbeta året om. Ostört, tänkte jag skriva. Men det som ”stör” en här hör till den största behållningen med vistelsen. Ta till exempel den skotska vallhunden Griffin. Han vann mitt hjärta från första stund när han skyggt erbjöd mig sin slemmiga plastleksak. De som arbetar i köket och trädgården är inte anonym personal. De heter Kim, Julia, Oscar, Ida, Sean, Lotti.
Sedan har vi gästerna. Biologen med botaniska byxor sitter och äter middag när jag anländer. Hon skriver böcker med underbara titlar och älskar engelska trädgårdar. Biologen är alltså en Hemul. Under de två dygn vi vistas tillsammans på gården delar vi flera måltider och Hemulen inviger mig i trädgårdens hemligheter.

En stor del av charmen med Kansjerf är att huvudbyggnaden inte har renoverats sönder och att den drivs av ett ungt par, Ida Söderström och Oscar Gräsbäck, som brinner för det de sysslar med. När jag stiger in i biblioteket fastnar blicken på en sliten divan. – Får man använda den? frågar jag. – Självklart, säger Oscar.
Maten serveras när man så önskar. Det finns ingen meny. Jag inser snabbt att det är en lättnad att slippa välja. Och då är jag kontrollfreak. Låt oss kalla det Kansjerf-effekten.
– Möbler från IKEA håller i bästa fall i några år, medan divanen är från början av förra seklet. Går den sönder så är den värd att reparera.
Maten serveras när man så önskar. Det finns ingen meny. Jag inser snabbt att det är en lättnad att slippa välja. Och då är jag kontrollfreak. Låt oss kalla det Kansjerf-effekten.
En eftermiddag får jag besök av en vän som bor i Tenala. Hon har sett på Instagram att jag befinner mig i närheten. Vi dricker eftermiddagste i biblioteket och passar på och provsmakar gårdens cheesecake och pavlova, båda med rabarber från trädgården.
Samma kväll är matsalen bokad av det lokala Marthaförbundet. Kim, som är kock, föreslår att jag dinerar i växthuset. – Det har varit en blåsig dag så temperaturen borde vara lagom, säger han. Där sitter jag på en stol som ser ut som en tron och klämmer i mig abborrfilé och späda primörer som kröns av en sås av dillolja och tångkaviar.

Just nu ligger jag i en antik soffa i biblioteket med min laptop, klädd i pyjamas. Det visade sig att divanen var rätt obekväm. Frukosten serveras snart. I den ingår ägg från gårdens höns, nybakat bröd och havregrynsgröt som inte är av denna världen.
Under veckan här är det tänkt att jag ska åstadkomma ett första utkast till en bilderbok. För att idyllen inte ska blir alldeles för outhärdlig utspelar sig boken på en bensinstation. Texten föds under det stora äppelträdet, i skuggan på verandan och vid skrivbordet uppe på mitt rum med utsikt över trädgården. På dörren finns en mässingsskylt med namnet H. Hoffrén.
Oscar underhöll mig med en berättelse om denna herr Hoffrén när jag flyttade in, men jag har glömt just den anekdoten. För anekdoter finns det gott om på Kansjerf. Och inte undra på, gården har anor från slutet av 1500-talet.

En dag häller regnet ner medan solen skiner. På himlen välver sig inte bara en utan två regnbågar. Tre frigående getter mumsar i sig av junigrönskan. I granhäcken finns två hål, ett stort och ett litet. Vart hålen leder avslöjar jag inte. Det är samma sak med skåpet som står i mitt rum. Det ser ut som ett gammalt arkivskåp med breda utdragslådor, men är allt annat än det. Vad det rymmer är en helt annan historia.

Sanna Tahvanainen är författare
ANDRA LÄSER