HBL Debatt: Varthän Petteri Orpo?

Första veckan i april var omvälvande i landets politiska historia. På tisdagen blev Finland fullvärdig medlem i Nato, något som få av oss kunde förutse för bara två år sedan. Söndagens val gav stora förändringar i det politiska landskapet. Att Samlingspartiet blev störst och att de tillsammans med SDP stärkte sina positioner förvånade inte. Att Sannfinländarna gjorde sitt hittills bästa val var anmärkningsvärt. Detta speciellt som man i landsbygds-Finland sopade mattan med Centern. Värt att notera är även att Riikka Purras parti lyckades med det Centern länge förgäves eftersträvat – de är nu starka både på landsbygden och i städerna.

Hur kan då landet efter en polariserad valkampanj få en ny regering? Hur skall sonderaren Petteri Orpo lyckas lösa en ekvation som i ljuset av kampanjerna ter sig ytterst svårlöst. Här bör vi minnas två saker som historien lärt oss; valkampanjer och regeringsförhandlingar är två väsensskilda saker. Och, sedan början av 2000-talet betraktar partierna oppositionsrollen som en förvisning till Sibirien. En plats där möjligheterna att påverka den förda politiken är ytterst små. 

Min bedömning är att det enda parti som nu frivilligt väljer denna roll är Centern; där är tongångarna lika besvikna som unisona. Besvikelsen över valutgången är även stor hos De Gröna och Vänsterförbundet, i en viss mån även inom SFP. Det som här kan sänka tröskeln till att vilja vara med och regera är faktumet att om man inte är med så kan de frågor man brinner för bli föremål för en mycket omild behandling av sittande regering. Min känsla är dock att tröskeln till regeringsmedverkan här är klart högre för de två förstnämnda än för SFP.