Inte välja vård

När professor Bengt Holmström fick sitt ekonomipris, twittrade Paavo Arhinmäki skämtsamt att nu kan var och en börja leta Holmström-citat, som passar ens egen politiska agenda.

Det ska jag inte göra. Men jag tycker att Holmströms forskningsfält – kontraktsteorin – är intressant. Förenklat handlar det om vilka incitament som får allt från försäkringstagare till serviceleverantörer att agera på ett sätt som inte ensidigt gynnar dem själva. Ett centralt begrepp är "asymmetrisk information" – att olika aktörer vet olika mycket påverkar hur de agerar.
Västmetron, till exempel, visar hur illa det kan gå då det offentliga å ena sidan förlorar insyn i ett projekt, men å andra sidan ska bekosta det. Också i arbetet med vårdreformen skulle några kontraktsteoretiska övningar vara nyttiga, om de planerade privatiseringarna inte ska leda i fördärvet.
Nu vill någon invända att den offentliga vården inte heller fungerar bra. Och det är sant. Försök till exempel boka en läkartid för ditt öronsjuka barn. Du vill ha en kvällstid, utan kö och att läkaren talar svenska. Det går lätt att ordna på en privat klinik i Helsingfors, men är omöjligt i den offentliga vården.
Men valfrihetens välsignelse är ett kamouflage för dess förbannelse. För som patient kan jag bara fatta initierade beslut om utanpåverk, som väntetider. Det kan ge en känsla av kontroll, men när det gäller det centrala – mina medicinska behov – är jag i en väsentlig bemärkelse inkompetent att välja. Det är därför jag går till en läkare, för att hen genom sitt kunskapsövertag ska fatta beslut för min räkning. Den politiska frågan handlar om hur olika vårdgivare utnyttjar detta informationsövertag, dels över mig som patient, dels över oss alla som skattebetalare.
Om vårdgivaren är ett privat bolag blir dess grundläggande incitament ekonomisk vinst. I synnerhet om staten står för kostnaderna uppstår alltså motiv att å ena sidan utföra så mycket och så dyr vård som möjligt (övermedicinering) och att, å andra sidan, ge mig den vård jag tror mig behöva (så att jag inte går någon annanstans).
Om detta är orsaken till att läkarna som tittat mina döttrar i öronen på privata kliniker i Finland skrivit ut antibiotika utan att blinka, låter jag vara osagt. Men visst är det den medicinen många föräldrar till öronsjuka barn vill ha, trots att antibiotikaresistens är ett problem och trots att det finns en växande medicinsk konsensus om att antibiotika bara behövs i undantagsfall.
Jag påstår inte att läkare i den privata sektorn är korrupta. Tvärtom uppfattar jag att läkarkåren har stor integritet och håller hårt på sina etiska ramverk. Men jag vet också att den kapitalistiska marknadsekonomin i det långa loppet kan vara hänsynslöst effektiv när det gäller att undertrycka alla mekanismer som inte är vinstmaximerande. Och jag hyser en gnagande misstanke om att de som kommer att må allra bäst efter vårdreformen blir aktieägarna i privata vårdbolag.

ANDRA LÄSER