Viktigt med kulturellt samarbete i Norden

När författaren Monika Fagerholm i fjol tog emot Nordiska rådets litteraturpris berättade hon hur viktig hennes relation med isländska författaren Kristín Ómarsdóttir är. De träffades i Det Nordiska Debutantseminariet på Biskops Arnö i Sverige 1988 och relationen består.

Hon betonade hur viktigt det var för minoriteter att vända sig utåt. I Norden blir världen större när författare på små språk möts över nationsgränserna.

Många kan bidra med berättelser liknande Monika Fagerholms. Debutantseminariet på Biskops Arnö har pågått i obruten följd sedan 1964. Cirka 1 100 författare från samtliga nordiska länder har deltagit. De har samlats för att tala om hur det är att vara författare och för att diskutera sina och andras texter. Seminariets betydelse för att knyta nätverk mellan författare i Norden är oomtvistat.

Ett halvår efter Monika Fagerholms tacktal föreslår de nordiska kulturministrarna plötsligt att finansieringen för debutantseminariet helt tas bort år 2022. Det sker som ett led i en minskning av kulturanslagen med 20 procent åren 2020–2024 i ministerrådets budget.

Det märkliga är att kulturanslagen minskas med motivet att det ska göra Norden till en mera hållbar och integrerad region. Det sker i en tid när oron vuxit bland många för växande oförståelse och ökad misstro mellan folk i Norden.

Få ifrågasätter behovet av klimatomställning för att skapa en hållbarare framtid. De nordiska regeringarna satsar motsvarande många miljarder danska kronor årligen på investeringar för att klimatet inte ska bli ohållbart. Detta må vara otillräckligt men att skära ned Nordiska ministerrådets kulturbudget med några tiotals miljoner danska kronor, tjugo procent av budgeten betyder så mycket men inte mera, är lika betydelselöst i klimatpolitiken som det är skadligt för det nordiska kulturutbytet.

Det nordiska debutantseminariet är inte den enda institutionen på kulturområdet som hotas av nedläggning på grund av en missriktad politik. Bland annat Nordisk Panorama, det årliga evenemanget för kort- och dokumentärfilm, har också fått besked om att Nordiska ministerrådets stöd helt faller bort 2022.

Institutioner är underskattade. De möjliggör verksamhet på armlängds avstånd från ministrarna och deras sekretariat. Just genom sin varaktighet kan de bära en ständigt pågående läroprocess och därmed av verklig förnyelse.

Bland de nordiska institutioner som lagts ned sedan 1990-talet finns Nordiskt institut för samtidskonst, Nordiska musikkommittén, Litteratur- och bibliotekskommittén och Nordiska centret för scenkonst. Det borde vara dags att klargöra vad dessa nedläggningar inneburit.

Bengt Göransson, tidigare kulturminister i Sverige, brukade tala om ”projektos” – en farsot som han menade drabbat inte minst kulturpolitiken. I bästa fall, sa han, fungerar projekten som fyrverkeripjäser som lyser upp himlavalvet ett kort stund innan det förblir så som det varit. Det är en träffande beskrivning.

På nordisk nivå förstärks nu en utveckling där institutioner på armlängds avstånd från ministerstyrda organ ersätts med projektverksamhet. Den varning som Myndigheten för kulturanalys i Sverige nyligen utfärdade gällande politisk ”styrning som påverkar, eller riskerar att påverka, den konstnärliga friheten negativt” är lika, om inte än mera, giltig när det gäller Nordiska ministerrådets krympande kulturstöd.

När de nordiska statsministrarna möts under Finlands ordförandeskap i Nordiska ministerrådet i slutet av juni borde de ta initiativ till en genomgripande reform i det officiella nordiska samarbetet. Att minska kultursamarbetet gör inte Norden vare sig mera hållbart eller bättre integrerat.