Insändare: Söndagstillägget i högsta grad skälig kompensation

Efter en paus på några år har kampanjen mot söndagstillägget återigen fått fart. I intervjun med åländske kändiskocken Michael Björklund (HBL 25.5) torgför Björklund idén om att slopa söndagstillägget genom att antyda att det vore en gammal kyrklig relik som endast är till för att motivera arbetstagare till arbete på gudstjänstdagen. Detta är en grov förvrängning av tilläggets ursprung och visar på en brist på förståelse för den "vanliga” restaurangarbetarens vardag.
Restaurangbranschen karaktäriseras av extrem flexibilitet där arbetspassen kan vara inprickade under dygnets alla timmar och arbetstagaren förväntas välvilligt förkorta eller förlänga sitt pass helt och hållet enligt kundströmmen. I denna ständigt varierande vardag där både kroppens och själens uthållighet ständigt sätts på prov är söndagen en chans att andas ut. En chans till lite struktur mitt i kaoset. Söndagen är ofta också enda chansen för restaurangarbetare att kunna vara ledig samtidigt som resten av samhället. Samtidigt som partnern, familjen och vännerna. Söndagstillägget utgör därmed en i högsta grad skälig kompensation för denna förlorade tid.
Den reform som däremot skulle behövas är att få fason på kvälls- och nattarbetstilläggen som i dagsläget är på en skrattretande låg nivå. De kompenserar på inga sätt den osunda dygnsrytm som kvälls- och nattarbete leder till.
Att slopa söndagstillägget (och alla övriga tidsbundna tillägg, vilket Björklund verkar vara först med att offentligt förespråka) kan verka lockande för arbetsgivaren, men skulle dessvärre vara destruktivt för arbetstagaren. Arbetsgivaren skulle ges en medeltida makt att diktera arbetsvillkoren och arbetstagaren skulle till en ännu större grad förväntas stå till förfogande dygnet runt. Söndagstillägget tjänar ett viktigare syfte än någonsin förr och är en fundamental del av arbetarskyddet. Att slopa denna rättighet gör inte den finländska restaurangscenen plötsligt mer exotisk, mysig eller välkomnande. Tvärtom gör det branschen ännu mer oattraktiv för finländsk personal.
Björklunds Sverige-argument är också svagt och intetsägande. Sverige blev ingalunda ett bättre land för svenskarna med det. I stället för att stärka jämlikheten och värna om arbetskraften stegar man mot hänsynslöst utnyttjande. Ska vi gå den vägen? Eller ska vi värna om ett gott liv för alla?
Julius von Martens, Helsingfors

ANDRA LÄSER