Regeringen har förpassat de fattiga till den sociala misärens gyttjebad

Jessica Lindgren skriver (HBL Debatt 17.3) att hon skäms för att samhället inte ser de fattiga. Det är träffande uttryckt. Vi kan jämföra med lika resursstarka länder inom till exempel EU. Ingen är lika frånvarande från att uppmärksamma de fattigaste medborgarnas situation som vår regering. Den har förpassat de fattiga till den sociala misärens gyttjebad.
Det är även intressant och skrämmande att det sker i en regering som leds av fem kvinnliga partiordföranden som dokumenterat den värsta möjliga kallsinnigheten i socialpolitiken. För det har ofta hänvisats till att flera ledande kvinnor i politiken skulle ge en mjukare och mer hänsynsfull politik. Den nuvarande regeringen har makulerat alla sådana uppfattningar.
I många år då Socialdemokraterna ledde regeringarna togs till och med indexjusteringarna bort från det grundläggande utkomststödets grunddel. Den övriga vänstern stödde fullt ut. I EU-länderna kan vi inte i något land finna så socialreaktionära vänsterpartier som i Finland. För vänsterpartier brukar det vara viktigt att inte trakassera de nödställdas grundbehov. Utslagningsivern i vårt lands vänsterpartier är därför unik internationellt sett.
Förnedringstillståndet mot de fattigaste är satt i system.
Jag kontaktade ett regeringsråd på Social- och hälsovårdsministeriet och frågade om denna regering har någon plan på att höja grundutkomstsödet och svaret var att inga sådana planer finns.
Folkpensionsanstalten och dess forskningsavdelning har utrett nämnda stöds nivå och konstaterat att 700 euro i månaden vore det lägsta tänkbara för att täcka ett skäligt minimibehov. I dag är det 515 euro. Differensen är alltså kanondjup vilket den kvinnoledda regeringen har murat fast.
Lindgren hänvisar till hur illa det går för pensionärer som drabbas av svåra långvariga kroniska sjukdomar och det hårda kostnadstryck det innebär. Det leder för många till att de blir beroende av utkomststöd livet ut och någon ekonomisk förbättring sker aldrig för dem. Det grundläggande utkomststödet på 515 euro blir deras kvarnsten kring halsen som sänker dem till den sociala misärens djup. Summan ska räcka till de flesta vardagliga utgifterna som hushåll, mat, kläder, telefon, datorförbindelser, bussresor, nöjen, hemmets inredning och service och mycket annat.
De som är i den grad sjuka att de inte klarar av att besöka butiker eller att tillreda mat har ingen möjlighet att betala kommunens hemkörda mat som kostar över 300 euro i månaden och som till en del täcker näringsbehovet. De måste avstå från den och drabbas av näringsunderskott, det är den kvinnoledda regeringens politik.
Lindgren hänvisar till det kända faktum att nödställda och fattiga i mycket högre grad än övriga grupper kollapsar psykiskt och kan behöva långvarig psykiatrisk vård. Om tiden överstiger fyra månader i sjukhusvård berövar kommunen hemmet och kör inventarierna till sophögen eller loppmarknader.
En dramatisk tragedi skedde för många år sedan vid ett höghus i en förort i Helsingfors. En psykiatrisk patient hade getts permission och då han kom till sitt hem såg han att hemstaden hade tömt bostaden och inventarierna var samlade ute på gården. Han tände eld på dem och till sist tände han eld på sig själv och blev en brinnande låga över den socialreaktionära politik som regering och riksdag bedriver. Konfiskering av hem sker i dessa fall utan dom och därmed har Finland ställt sig utanför de civiliserade rättsstaternas krets. Och inte ett enda parti i riksdagen har ens inlämnat ett spörsmål till regeringen hur den tillåter att dessa människoförnedringar kan tillåtas.

Bo Holmberg,

Karis

ANDRA LÄSER