Upptäck inbördeskriget med Paleface

Rapartisten och musikern Paleface alias Karri Miettinen har vid sidan om musiken gjort sig känd som samhällsdebattör, dj, journalist och översättare. Att ha honom som galjonsfigur för ett program om Finlands inbördeskrig är alltså ett ganska tryggt val – han är en bildad och medievan person. Ändå känns det som om den röda tråden är lite skakig i Yles tre delar långa serie Laulu sisällissodasta. För manus och regi står Riika Nikkanen.

Utgångspunkten är att Paleface, för att skriva en sång om inbördeskriget, ger sig ut för att ta reda på mer om ämnet. Material är det ingen brist på: dagböcker och brev från krigstiden, historiker, diverse människor som berättar om sina familjers öden under kriget, besök på viktiga platser. Lite väl mycket inklämt på tre halvtimmesprogram, bland annat besöker Paleface både KOM-teatern och Tampereen Työväen Teatteri, bägge sysselsatta med teaterprojekt kring kvinnor i de rödas led. Och så var det då musiken det hela skulle handla om.

Något man lite hastar förbi är att Palefaces egna värderingar är uttalat vänster och att han själv aktivt uppträtt med arbetarsånger, det kunde kanske ha erbjudit fler intressanta och personliga vinklingar. För detta projekt pejlar han både röda och vita stämningar och försöker tydligt spegla det faktum att det finns flera verkligheter att berätta om. De medverkandes ungdom är en detalj som lyfts fram flera gånger – hur skulle det kännas att fatta vapen som femtonåring, eller att som tjugofemåring börja ta livet av folk i grannskolan? Intervjuerna kryddas med lämpliga bilder; exekutionsplutoner och lik på gatorna påminner om krigets fasor.

I tredje avsnittet fördjupar sig Paleface speciellt i fånglägret i Dragsvik, som han besöker med historikern Sture Lindholm som självskriven ciceron. Det mikrohistoriska perspektivet och den klassiska krigsberättelsen breddas på ett välkommet vis av historikerna Martti Härkiö och Teemu Keskisarja. Forskaren Jukka Kekkonen ger raka och klara svar bland annat på Palefaces fråga om vilken sorts sång man borde skriva ur juridisk synvinkel: "En hyllning till demokratin, vilket väl inte är så trendigt i dag."

Allra mest i sitt esse är Paleface ändå då han får avhandla musik, och tyvärr får musiken en lite väl undanskymd roll i hela serien. Det hela kunde ju också ha handlat om hur kriget speglats i musiken, något det första avsnittet är inne på men snabbt hastar förbi. Vi får några korta inslag av kupletter som avhandlade kriget i humoristiskt bryska tongångar. För mig blir nog en av seriens höjdpunkter mötet med Timo "Tipi" Tuovinen, som tillsammans med Pekka Gronow spelat in folks musikaliska minnen från inbördeskriget, såväl vita som röda. Det här kunde man gärna ha gjort ett helt program om.

Perspektivet Paleface slutligen fastnar för att lyfta fram är moderns – han vill att det ska bli en sång om försoning, och modern/familjen är ju något som förenar alla över frontgränserna. Alltså lånar han in den berörande refrängen från Kuolemaantuomitun hyvästijättö (En dödsdömds avsked), men vi får inte veta hemskt mycket om hur han blivit bekant med just denna låt. Den anses vara skriven av en dödsdömd före avrättningen, vilket Tuovinen avvisar som en myt – han tvivlar på att någon i sin sista stund kan skapa en så helgjuten text.

Som musikintresserad hade jag gärna hört mer om processen med själva låtskrivandet, nu fastnar programmet lite i researchskedet. Hur jobbade Paleface fram själva formuleringarna i sin text och hur byggde man upp arrangemangen, varifrån kom till exempel idén att anlita manskören Ylioppilaskunnan Laulajat?

Den slutliga låten bygger i hög grad på den inlånade refrängen, vissa av Palefaces egna formuleringar glider förbi i all hast medan andra formuleringar fastnar djupare: "Hur känns det när ett vapen brinner av? Hur känns det att begrava sitt barn?" Grundtonen blir en sång om försoning och fred, vilket sitter helt rätt i dagens värld. Många människor Paleface talar med nämner vikten av att inte låta händelserna upprepas, att inte låta hatet ta över igen – och också att känna empati gentemot dem som upplever dessa saker i dag. Kanske en sång kan hjälpa oss med just det.