Kaos i samhället?

Christel Hellsten och Eva Sundgren (HBL 4.11) tar fasta på hänsyn och respekt i sina insändare.

Sundgrens besök på konserten var allt annat än trevligt och då man får till svar av Finlands svenska skolförbund att eleverna mot sin vilja var på en konsert började jag undra var felet ligger. Vi fick läsa svaret från FSS:s ordförande Bicca Olin att tiderna har förändrats och att vi borde ha mer förståelse för att man sitter som hösäckar, har mössorna på sig och lyssnar på egen musik under konserten. Visst är det är det märkligt att man tycker det är okay.

Hellsten har många poäng i sin skrivelse.

Hur som helst; hänsyn, respekt och gott uppförande gentemot varandra, det efterlyser också jag i vår vardag. Allt oftare blir lärare och dagispersonal slutkörda på grund av bråk och stök som påverkar deras arbete i allra högsta grad. Barnen är oroliga i sitt beteende och gör arbetet svårt och krävande för personalen. I vissa fall har beteendet en diagnos, men även ett dåligt uppförande utan diagnos ger sig till känna. Man frågar sig om det är skolans och dagisets plats att uppfostra barnen. Nej, det tycker jag inte. Uppfostran ska komma hemifrån och skolan eller dagiset ska vara en naturlig fortsättning på det inlärda och är grunden till de sociala färdigheter vi lär oss hela livet.

Vem är då förebilden? Jo, det är då vi vuxna som är det, för våra barn och ungdomar. Kan vi verkligen alla gånger säga att vi är det?

Mobiltelefonen finns tillgänglig för det flesta av oss, 24 timmar i dygnet. Vi kan inte vara en dag utan den. Vart än vi går finns mobilen med. Det är naturligt att vi tar selfies på allehanda ställen eller att vi har den med oss överallt, den är som en god vän, alltid tillhanda. Är vi alltid vänliga, glada och beter oss rätt och riktigt? Nej, tyvärr inte. Vi vuxna kan se oss själva i spegeln.

Varje dag möter jag och ser dåligt beteende, mestadels bland oss vuxna.

Ett leende, ett tack, ett vänligt ord eller att man uppmärksammar sin närmaste med något positivt – är det för mycket begärt? Jag lovar att det ger mer än det tar och kostar inget. Det är en attitydfråga.

Vi kan var och en tänka över hur vi beter oss och det är vi som ska vara förebilder för våra barn och ungdomar.

Såsom Christel Hellsten skriver: vi borde tänka på detta och skapa ett människovänligare samhälle där alla kunde ha det bra.