Kosmisk konferens

Spanska Anna Estarriola, bosatt i Finland sedan 2004, har avlagt två magisterexamina i konst: en i skulptur och en i “space and time”, vilket är Bildkonstakademins benämning på avdelningen för rörlig bild, fotografi och platsspecifik konst. I hennes pågående soloutställning The System på galleri Sinne är denna bakgrund tydlig i den symbiotiska kombinationen av skulptur och multimedia. Det är omöjligt att säga var det ena mediet börjar och det andra slutar i installationen som Estarriola sammanställt av skulpturer, textiler, föremål, ljudspår, projektion och videoskärmar.

I The System är verkligheten inte längre människans. Världen är inte begränsad till Tellus, och homo sapiens är bara ett släkte i mängden av intelligenta varelser med ett medvetande. Inne på det mörklagda galleriet möts betraktaren av en pågående paneldebatt med tolv deltagare, av vilka en är en fisk som medverkar via videolänk och en annan en enorm vit klump. Några av varelserna är människoliknande, men på ett transhumanistiskt sätt – de är utvecklade, annorlunda, obekanta.

Iscensättningen av en paneldebatt är omedelbart avläsbar, och därmed är det som betraktare lätt att slå sig ner på den specialbyggda åhörarläktaren och kasta sig in i handlingen. I den mån som den går att följa, det vill säga. Individerna i The System talar utomjordiska språk som simultantolkas till engelska av en sval mansröst på ett sätt som distinkt för tankarna till viktiga internationella konferenser. Innehållet låter först meningsfullt, men faller snabbt samman. Fina ord och uttryck rasar som korthus när de inte kombineras på ett logiskt sätt som skapar mening och innebörd. Kort sagt: det är struntprat och rökridåer bestående av stora ord.

Den genre av nutidskonst som benämns postinternet har skapat en inflation av ironi. När det onlineberömda kollektivet DIS kuraterade Berlinbiennalen år 2016 kritiserades helheten för att vara cynisk, sarkastisk och själlös i sin besatthet av virtuell verklighet, avatarer och yta. Trenden har sedan dess börjat luckras upp, men ironi och ett slags fuck you-estetik återfinns fortsättningsvis i allt från oljemålningar till teknologiska installationer. Det är oerhört tröttsamt och oengagerande.

I The System finns ett klart element av ironi – det är trots allt ett slags parodi av det sätt på vilket vi människor kommunicerar när insatserna är höga eller ämnena viktiga. Ironin spelar en central roll i verket: Estarriola har ju när allt kommer omkring placerat en blobb med anusliknande mun vid samma bord som en orange bubblande vulkan som skryter med sig själv. Men det är inte ironi som självändamål, utan en ironi i vilket det finns spår av det lite retfulla och vänliga. Estarriola har valt ett bra sätt att närma sig luddiga och svårdefinierbara ämnen som till exempel språkets begränsningar (översätter den suveräna tolken verkligen vad varelserna säger?) och gränsöverskridande kommunikation (hur ska en fågel kunna nå samförstånd med en gyllene kvadrat?).

Installationens mycket konkreta uppsättning – individer vid ett bord – utgör också en bra inkörsport i det mångtydiga verket. Likt jurymedlemmarna i Sidney Lumets 12 Angry Men sitter Estarriolas tolv varelser också kring ett bord och kommunicerar utan att nå konsensus. Scenen för också tankarna till da Vincis Nattvarden, medan de skickligt skapade deltagarna är som tagna ur sci-fi filmer eller senmedeltida målningar.

Trots de många intressanta associationerna är The System ändå ett verk som står på egna ben och vars narrativ inte baserar sig på referenser. I sin kombination av installation, hörspel och teater är det ett ambitiöst projekt som Estarriola genomfört med stor trovärdighet.