Niskanens plan fungerade perfekt

Jag var aldrig ens orolig. Bara en gång gick allting inte enligt planerna, då Iivo Niskanen tappade sin flaska med ungefär sex kilometer kvar.

Med så lite kvar har en munfull sportdryck inte så stor betydelse för vätskebalansen, men lite kolhydrater kunde ha gett den sista kicken som behövdes för slutuppgörelsen.

Det behövdes inte.

Iivo Niskanen var fullständigt suverän. Ohotad. Överlägsen. I 26 års ålder sällar han sig till de stora namnen i den finska skidhistorien.

Vid sidan om räddade han de blåvita herrarnas ära i OS.

Han visade också taktisk kyla, då han valde att byta skidor inför de avslutande åtta kilometerna. Niskanens enda rival om segern, Alexander Boltjunov, gjorde ett rookiemisstag och struntade i skidbytet, i tron att han kan få en avgörande lucka. Ödesdigert, då snön är så smutsig som den är i Pyeongchang.

Väderomslaget visade sig bli avgörande – till Niskanens fördel. Fredagen var den första dagen under hela OS som det inte var sol och klart – utan snö.

Han kunde utnyttja sin största styrka, sin utstuderade diagonala teknik. Med sämre glid kunde konkurrenterna inte ta rygg som de gjorde i den första OS-starten, skiathlon.

Den enda som kunde ha blandat om i leken var denna unge ryss, Boltjunov. Men han var chanslös när Niskanen satte in sin stöt och visade tydligt med sitt kroppsspråk att han gav upp före sprintbacken.

Niskanen är en exceptionell begåvning. Harri Kirvesniemi slog igenom som 22-åring i OS 1980, men annars har det varit tunnsått med supertalanger bland de blåvita herrarna.

Inte bara fysiskt.

Ännu mera mentalt.

De flesta hade varit nöjda med ett OS-silver. Eller ett OS-brons.

Om Niskanen blivit tvåa efter Boltjunov hade han förmodligen slängt sina skidor i snödrivan – av ilska. Det är den attityden som fört honom till världstoppen.

Efter säsongerna 2014-2015 och 2015-2016 var det många som var redo att avskriva Niskanen. Ett lyckosamt OS-guld. En seger i världscupen Ruka. I övrigt bara stor i mun.

Det fanns förklaringar. Influensa. Överträning. I VM i Falun bröt Niskanen staven i skiathlon och blev sjuk före 50 km.

Men alla har förklaringar. Och i längden blir de bara, just det, förklaringar.

Förra säsongen visade Niskanen att han, då han är frisk och i form, är världens bästa klassiska skidåkare. Han inte bara vann VM-guld på 15 km klassiskt, han helt enkelt krossade allt motstånd. Precis som på 50 km i OS.

Den senaste finländska individuella OS-segraren i längdåkning var Niskanens förebild, Mika Myllylä i Nagano 1998. En lång ökenvandring – och finländska OS-guld växer faktiskt inte längre på träd.

Valet av årets idrottare förorsakade en livlig diskussion. Ett av argumenten som många använde mot Niskanen var att han tävlar sparsamt i världscupen och var riktigt bra bara en dag under hela vintern. En grov förenkling förstås, men visst spelar dagsformen och skidorna en stor roll.

Det argumentet självdog under den tidiga lördagsmorgonen finsk tid. I längdåkning handlar det om att vara bäst under en viss dag, inte om att vara bäst i november.

Niskanens guld visar nämligen också styrkan av att rikta in sig på en specifik tävling och planera formtoppen för den stora dagen. Han har hela tiden, tillsammans med tränaren Olli Ohtonen, förberett sig för att vara bäst på 50 km klassiskt i OS.

– Iivo vet vad han behöver göra för att vinna OS-guld på 50 km, sade förbundskapten Reijo Jylhä under FM i Vanda i januari.

Då var det någon som undrade varför världsmästaren inte besvärade sig med att dyka upp till FM. I friidrotts-FM skulle det inte komma på fråga att Tero Pitkämäki uteblir bara för att han inte är på humör för FM.

Det finns annorlunda exempel. Idrottsutövare som satsar till hundra procent på världscupen kanske märker att det inte finns en extra växel i OS. Ni kanske kan räkna ut vem jag avser här.

Det finns förstås individuella skillnader. För Krista Pärmäkoski fungerar det uppenbarligen bra med ett upplägg där hon tävlar flitigt i världscupen. Men har hon verkligen höjt sin nivå i OS, jämfört med resten? I dag kan hon besvara den frågan.

Den konservativa skidpubliken hatar förstås masstarter. Iivo Niskanens seger visade dock en gång för alla att det verkligen inte behöver bli ett taktiklopp, där alla bara kollar varandra. Det som krävs är en tillräckligt utmanande banprofil och djärva skidåkare som vågar ta initiativ själva.

OS-femmilen kunde förstås ha urartat. I det skedet då Niskanen förgäves bad Alexej Poltaranin om draghjälp. Det visade sig dock fort att Poltaranin inte taktikerade, utan att han bara inte hade krafterna – och snart tvingades han släppa.

Det är förstås inte alla som har styrkan att framtvinga ett avgörande som Niskanen gjorde. Det är inte bara segern på kungssträckan 50 km som kommer att ge honom en plats i den finska idrottshistoriens hedersgalleri – utan sättet på vilket han vann.

Nu snackar vi alltså om en 26-åring. Jag tror inte han är riktigt färdig ännu.

Han kommer att bli en av de allra största.