Guldyran, tårarna och covidtesterna – det här var OS i Peking

De svåra förhållandena, den sträva snön, den höga höjden, de tunga banprofilerna och kylan såg ut att passa Finland perfekt. Syskonparet Niskanen fixade sammanlagt ett guld, två silver och två brons till Finland – två tredjedelar av Finlands medaljer i OS. . Iivo Niskanen krossade allt motstånd i herrarnas 15 km, tog ett individuellt brons skiathlon, och knep dessutom silver i lagsprinten i par med Joni Mäki. Kerttu Niskanen tog sina första individuella stormedaljer – och var osannolikt nära att detronisera omöjliga Therese Johaug i damernas 10 km. Krista Pärmäkoski tog dessutom ett OS-brons – fyra år efter succén i Pyeongchang.

Herrarnas ishockeyturnering såg ut att bli urvattnad, då det i december blev klart att NHL-spelarna inte deltar i OS. Ännu värre såg det ut då nyckelspelare som Marko Anttila och Juho Olkinuora hamnade i karantän i Peking. Lejonen hade en svår inledning på turneringen, marscherade till final utan några stilpoäng, men slog det ryska OS-laget i finalen och tog ett historiskt OS-guld – Finlands första någonsin.

Ishockeydamernas OS-resa var kantad av skandal, då stjärnmålvakten Noora Räty tvingades stanna hemma. Chefstränaren Pasi Mustonen tvingades åka hem mitt under OS-turneringen, men laget samlade sig och uppfyllde förväntningarna genom att ha hem brons. Dessvärre ser avståndet till Kanada och USA ut att bli bara större.

Ingen kunde förbli oberörd när Kerttu Niskanen brast ut i gråt efter att ha tagit medalj i damernas 10 km. Hon gav utlopp för lättnaden, glädjen och lyckan efter åratal av besvikelser, knappa förluster och fjärdeplatser. Det var bara ett av många känslofyllda ögonblick under OS i Peking. Jasmi Joensuus tårar av besvikelse då hon korsade mållinjen som sist i sitt heat efter att ha drabbats av ett kritiskt stavbrott. Ristomatti Hakolas tröstlösa besvikelse, då hans OS-dröm gick i kras med att av karriärens sämsta lopp. Men värst av allt; Kamila Valievas tårar efter att ha misslyckats i friprogrammet i singelåkning: läs vidare.

Femtonåringen Kamila Valievas öde symboliserar avigsidan av den olympiska andan. Valieva var i brännpunkten efter att ha åkt fast i ett dopningstest, hon bröt ihop under friprogrammet i singelåkning, och blev utskälld av sin tränare inför miljoner tv-tittare. Idrott ska vara glädje, rent spel och sunda värderingar, men det gick inte att se någonting av detta då tv-kamerorna zoomade in en gråtande Valieva. Förhoppningsvis leder Valievas sak till förändringar i reglerna, i systemet och vårt förhållningssätt till barnstjärnor.

Vi har vant oss vid att se Norge dominera längdåkningen, men enligt norrmännens egna kriterier var OS i Peking långt ifrån en succé. Utan Johannes Høsloft Klæbos och Therese Johaugs enastående insatser skulle Norge ha fått en enda skidmedalj, Simen Hegstad Krügers brons i den förkortade femmilen. I synnerhet bland damerna var Norge oroväckande svagt, då inte ens Johaug kunde lyfta norskorna till medalj i stafetten. Tack vare Klæbo och Johaug tog Norge flest guld i längdåkning, fem, men ryska OS-laget var klart det bästa landslaget i Peking.

Det är ingen nyhet att Norge dominerar i vintersport. I OS i Pyeongchang satte Norge ett nytt rekord med 39 medaljer. I OS i Peking blev det bara 37, men Norge satte ändå ett nytt rekord med 16 guldmedaljer, mer än någon annan lyckats med i vinter-OS. Bland annat tog Johannes Thingnes Bø fyra guldmedaljer och Norges Marte Olsbu Røiseland tre guldmedaljer i skidskytte, medan Therese Johaug tog tre guld i skidåkning. Norge gick inte desto mindre miste om klara medaljchanser, då bland annat Jarl Magnus Riiber, en av de största i nordisk kombination, tvingades avstå flera OS-starter på grund av coronasmitta – och då han äntligen fick tävla skidade han fel och förlorade sin ledning.

Det blev en liten kulturchock då omvärlden fick bekanta sig med de strikta covidbestämmelserna i Kina. Helt friska idrottsutövare sattes i karantän i spartanska förhållanden efter ett positivt covidtest. I ett skede såg det ut som att hela OS var i fara, men situationen lugnade sig efter att de flesta idrottarna anlänt till Peking. Samtidigt var det en besk påminnelse om hur våra europeiska värderingar är i kontrast med Kinas totalitära politik. Det är också tänkvärt för dem som efterfrågat tuffare covidrestriktioner i Finland.

Länder som USA och Storbritannien valde att diplomatiskt bojkotta OS i Peking, men under själva spelen förekom det inte några politiska demonstrationer, då idrottsutövarna helt förståeligt ville fokusera på sin egen prestation. Kinas dystra historia när det gäller mänskliga rättigheter är väl dokumenterad och det är på många sätt kontroversiellt att ordna en idrottsfest i ett land som inte respekterar religionsfrihet, yttrandefrihet och politisk frihet. Samtidigt är Kina inte en isolerad ö, utan en av EU:s största handelspartners och en global supermakt. Internationella olympiska kommittén IOK har lovat att hållbar utveckling, mänskliga rättigheter och miljö i framtiden ska vara centrala kriterier för att välja värdort. Det återstår att se om OS i Peking var en vändpunkt.