Trump lyser i det gamla stålriket

JOHNSTOWN Mörkret har precis lagt sig över shoppingcentret på Scalp Avenue när jag svänger in på den stora parkeringen. Bara ett fåtal bilar står kvar framför den arketypiska amerikanska längan av affärer. Inklämt mellan ett kafé och några tomma affärsutrymmen finns det lokala republikanska högkvarteret. Jag har ringt på förhand och den fornstora stålindustristaden Johnstowns republikanska ordförande väntar på mig.

– Terve terve, kiitos kiitos, säger en av de glada republikanerna som möter mig medan jag väntar på att ordföranden avslutar sitt möte.

– Jag är anställd av det Republikanska partiets centralkommitté och får inte ge intervjuer, säger den unga mannen ursäktande.

Men han kan inte låta bli att berätta om de finska utbyteselever hans familj hade boende hemma hos sig när han var tonåring och hur de alla älskade ishockey.

– Jag håller fortfarande kontakt med dem, säger han.

– Jag har varit i Vasa, Uleåborg och Helsingfors. Jag älskar Finland, flikar han in innan det är dags att träffa den lokala republikanska hövdingen som ska berätta för mig varför Johnstown ser ut att ställa sig bakom Donald Trump.

På vägen till intervjun har jag passerat hus efter hus med gårdsskyltar för Trump och Pence, men inte en enda för Hillary Clinton.

– Vi känner oss mycket optimistiska här i Cambria County. Jag tror faktiskt att majoriteten här kommer att rösta på Trump, säger Jackie Kulback, kvinnan som har i uppdrag att se till att det verkligen blir så.

– Trump besökte oss för en vecka sedan och det kom mer än 6 000 människor för att lyssna på honom. Det är rekord här eller hur, säger Kulback och vänder sig frågande till Tammy Honkus, en av de frivilliga som jobbar på kontoret.

– Jo, det var rekord för vår idrottshall, bekräftar Honkus.

Stämningen på kontoret är avslappnad. Kulback bär en vit myströja med hög krage och hon har lätt för att skratta. Vi är långt ifrån maktens korridorer, men ändå i en viktig region.

Presidentkandidater i tidigare val har också besökt Johnstown, en stad som i dag har cirka 20 000 invånare.

– Vi är som en barometer. De kommer hit för att mäta energinivån, och jag kan lova dig att den sköt i höjden när Trump dök upp på scenen. Jag fick faktiskt träffa Trump personligen, berättar Kulback ivrigt som ett barn som träffat sin idol.

– Fullkomligt olik sin tv-personlighet. Han var ödmjuk och jordnära. Jag tror att medierna ger en felaktig bild av honom, säger Kulback som tar fram sin telefon för att knäppa fram ett foto av sig själv och Trump, taget bakom scenen, före talet.

– Han nämnde mig till och med i början av sitt tal, säger Kulback med fortsatt förtjusning i rösten.

– Jag fick bara några sekunder med honom, men jag tog upp prisdumpningen inom stålindustrin och sa att stålindustrin är döende och att hela vår region är döende. Och han tog faktiskt upp frågan i sitt tal efter vår diskussion.

– Kan han ta oss tillbaka till stålindustrins glansdagar på 60- och 70 talet? Nej, det kan han inte, men han kan åtminstone stoppa blödningen. Jag tror att han är stark nog för det.

Vare sig det är Trump eller Clinton som tar över Vita huset, behöver Johnstown och Cambria County hjälp. Men det var inte alltid så. Området befolkades på 1800-talet ursprungligen av tyska och östeuropeiska immigranter. Med kol och järnmalm och en flod och järnväg fanns alla ingredienser för framgång.

– Efter det amerikanska inbördeskriget fördubblades befolkningen i Johnstown för varje decennium som gick. Staden blev ett amerikanskt centrum för järn- och stålproduktion. Ännu i slutet av seklet var befolkningsökningen hisnande och dalen började fyllas till bredderna, säger Richard Burkett som leder Johnstown Area Heritage Association, en organisation vars huvuduppdrag är att värna om stadens historiska arv.

Jag träffar Burkett på hans kontor i en gammal fabriksbyggnad med utsikt över staden som i hans barndom, på 1950-talet, var en välmående industristad där stålarbetarna hade rest sig ur fattigdomen.

– Stålarbetarna köpte hus och bil och man åkte på semester. Industriarbetaren blev en del av medelklassen. Jag minns att det fanns två varuhus i staden och spårvagnstrafik. Butikerna höll öppet sent på torsdag kvällar då stålbruken betalde ut sina löner. Det myllrade av folk på gatorna, minns Richard Burkett.

Som mest hade Johnstown 75 000 invånare och nästan 20 000 anställda i stålbruken och kolgruvorna. Men framgången kom inte att vara för evigt. Konkurrens från utländska, moderna stålbruk drog ner priset på stål och en förödande översvämning i slutet av 1970-talet påskyndade Johnstowns nedgång. På kort tid lades en stor del av verksamheten ner och man gick från 12 000 arbetsplatser till 2500. Arbetslösheten sköt i höjden och pengarna och mänskorna flydde Johnstown, och i dag har staden förlorat 25 procent av sina invånare.

– Ett jobb i stålbruken ansågs som en rätt man föddes med. Jobbet var tufft men lönen var också bra och livet var gott. Det finns inte längre och det är den frustrationen Donald Trump har identifierat och utnyttjat, säger Richard Burkett.

Skrothandlaren Ron Honkus är en av de frustrerade. I själva verket är han inte bara frustrerad utan arg.

– Jag är så förbannat arg och trött på alla lögner och på att politiker säger åt oss vad vi ska tro eller inte tro på.

Ron Honkus är småföretagare och gift med Tammy, kvinnan som jag träffade tidigare på det republikanska partikontoret. Han driver ett skrotupplag strax utanför Johnstown och har lovat ta mig med på en tur till en fabrik där han ska plocka upp metallskrot. Under tiden ska han förklara för mig vad han tycker att är på tok med USA och varför han vill att Donald Trump blir president.

– Trump protesterar mot det politiska etablissemanget och regeringens makt och han kommer att ruska om saker och ting, säger 62-åriga Honkus som inte själv har jobbat i stålbruken men vars levebröd alltid hängt på dem.

– Min far köpte vårt skrotupplag 1975. Vi hade också en bensinstation som jag började jobba på genast efter att jag gått ut gymnasiet. Vi sålde bensinmacken ganska snabbt och ända sen dess, i långt över 30 år, har jag köpt och sålt metallskrot av olika slag.

Stålbruken var givetvis familjen Honkus bästa kunder, men Ron inser att glansdagarna aldrig kommer tillbaka i deras forna form. Det han hoppas på däremot är att förlusten av all sorts produktionsindustri skulle bromsas upp.

– Om du bara visste hur många skrotupplag här i regionen som går i konkurs stup i kvarten. Jag hoppas att Trump kan omförhandla de internationella handelsavtalen så att produktionsindustrin kan fås på fötter igen. Finns det produktion så finns det också metallskrot, och finns det metallskrot så kan vi göra affärer. Just nu går affärerna dåligt. Priset på metallskrotet är lågt och det finns inte tillräcklig med volym, säger Honkus.

– Fabrikerna producerar inte och de privata hushållen varken bygger eller renoverar. Jag klarar med nöd och näppe räkningarna just nu.

Men under vår färd till fabriken i grannstaden blir det klart att ekonomi och affärer är långt ifrån det enda som irriterar och frustrerar Ron Honkus.

– Det verkar som om makthavarna inte är intresserade av vad vi tycker och tänker eller av vår säkerhet. Det är så det känns.

Det första Honkus nämner är de papperslösa. Han vill definitivt att Trump bygger muren mot Mexiko som han lovat och benämningen papperslösa får honom att se rött.

– Det är bara en mjukare benämning på illegala invandrare. Det är sånt som de liberala sysslar med för att det inte ska låta så illa. Vi vill ha muren.

Det andra han tar upp är den allmänna laglösheten som han anser att inte fanns tidigare.

– Allt det här med Black Lives Matter och Occupy Wall Street. Det är en laglöshet som aldrig borde ha tillåtits att bryta ut. Se hur de brände ner Baltimore och Ferguson. Det handlar inte om protester utan våld. De kan göra vad de vill i städerna. Det är helt galet.

Hans personliga säkerhet oroar honom också, och liksom Donald Trump säger Ron Honkus vad han tycker utan omskrivningar.

– Vi blir infiltrerade, eller vi är det antagligen redan. Hur många celler finns det, kanske en i varje delstat. Varför jagar vi inte bara i väg dem? Jag vet svaret; för att de säger att det inte är rätt att peka ut en specifik religion. Vi vet att de är ute efter oss medan våra ledare bara hymlar.

– Menar du att du själv är oroad över terrorism här i din hembygd, frågar jag.

– Jo, terrorism kan hända var som helst, ingen är immun mot det. Man kan aldrig veta vad man stöter på och därför har jag alltid den här med mig, säger Honkus och lyfter på sin tröja just så mycket att jag kan se hölstret och den 45 kalibers pistol som sitter i det.

När vi återvänder till skrotupplaget följer jag Ron Honkus upp till hans hus där vi möts av frun Tammy, som vill visa mig ett papper. Det är ett dokument som visar att Rons och Tammys sjukförsäkringspremie kommer stiga från 800 dollar i månaden till 1200 vid årsskiftet.

Obamacare, det vill säga Barack Obamas hälsovårdsreform, är ett rött skynke i detta hushåll och ett praktexempel på hur regeringen blandar sig i saker den inte borde röra.

– Jag är arbetslös och vi kommer inte att ha råd med detta, säger Tammy och flankeras snabbt av Ron:

– Jag kommer antagligen att bli tvungen att sälja min motorcykel för att ha råd med premierna.

Ron Honkus började jobba när han var tretton år gammal. Nästan 50 år senare är han i ekonomiskt trångmål och ser laglöshet och otrygghet omkring sig. Han kan inte förstå aborträttigheter och han vägrar att acceptera att en bagare inte har rätt att låta bli att sälja en tårta till ett samkönat bröllop. Till råga på allt ser han ett politiskt etablissemang som i hans tycke inte är intresserat av någonting annat än sin egen vinning.

– Hillary Clinton är en skenhelig lögnare. Hon är så otroligt korrumperad men kommer undan ostraffad. Se nu hur hon på sina höga hästar attackerar Trump om kvinnorna, medan hon själv hotade alla de kvinnor som Bill Clinton antastade. Hon talar med kluven tunga.

– Hans hjärta är på rätt plats och det han vill göra med landet är rätt. Om han kan genomföra hälften av det han talar om så är vi på rätt spår.

I Johnstown har Trump ett stort försprång i opinionsmätningarna, men storstäderna som Philadelphia och Pittsburgh är Clintons starka fästen och än så länge ser det ut som om Pennsylvania, som helhet, kommer att ge sina röster till Clinton. Det enda Ron Honkus kan göra är att hoppas att Trump får tillräckligt med röster i resten av landet för att ta över makten i Vita huset. Om det inte sker kommer det att finnas många arga människor i landet, tror han.

– Jo, det kan mycket väl hända.