Bankerna har ensidigt brutit avtal med kunderna

Bankerna åldersdiskriminerar i sina tjänster över 600 000 kunder. Banken försvarar sig med att säga att om bankens tjänster inte längre duger kan kunden säga upp sitt konto.

Anders Norrback skriver om banker och kontanter (HBL Debatt 3.3). Problemet är dock mera omfattande.

I mars 2018 genomförde Vammais- ja lähipalveluliitto ry en enkät om banktjänster. Enkäten riktade sig närmast till äldre personer, till exempel via pensionärsföreningar och så vidare. Man fick in 2 895 svar av vilka 1 995 via nätet och 900 på papper.

Av svaren framgår bland annat följande: Av 65–74-åringarna använder 69 procent dator, det vill säga 31 procent använder inte dator. Av 75–89-åringarna använde 23 procent dator, det vill säga 77 procent använde inte dator.

Det finns ca 1,2 miljoner (31.12.2018, Statistiska centralbyrån) invånare i Finland som har fyllt 65 år. Av dem är cirka 693 000 65–74-åringar. Det betyder att ungefär 215 000 av dem inte använder dator. Antalet 75-åringar och äldre är 512 000. Då över 89-åringar inte var med i enkäten kan man med säkerhet säga att åtminstone 394 000 inte använder dator. Sammanlagt blir det 609 000 som inte använder dator.

Orsaken kan vara att man inte är datakunnig eller inte äger en dator. För dessa personer har det blivit allt svårare och besvärligare att använda bankernas tjänster på grund av utvecklingen inom bankväsendet. Trots att pensionerna automatiskt betalas in till någon bank. Också stängningen av bankkontor inverkar negativt på personernas möjlighet att sköta sina bankärenden.

Undersökningen visar att de flesta vill sköta bankärendena själv, men besväras av krav på noggrannhet med bankkoder och tvånget att hänga med i den snabba utvecklingen. Många får hjälp av någon, till exempel av en släkting, för att klara av vardagen och överlåter då bankkoderna till hen, trots att bestämmelserna förbjuder det. De flesta önskar att bankens tjänsteställe skulle ligga inom 30 minuters väg hemifrån. Summa summarum: långt över en halv miljon personer är och känner sig diskriminerade av bankerna.

Ser man på det hela ur avtalsrättslig synpunkt, kan man säga så här: Då dessa ålderstigna personer en gång i tiden öppnade sitt konto i en bank var avtalet mellan bank och kund balanserat. Banken fick kapital (löner, pensioner och så vidare direkt in på konto) som den kunde låna ut mot ränta och kunden fick ränta på sitt kapital och kunde över disk i banken betala räkningar direkt från sitt konto. Kunden valde bank där det var bekvämt att handla, det vill säga servicen var lokalt tillgänglig. Avtalet var rätt balanserat.

Sedan dess har mycket förändrats och det har skett ensidigt utifrån bankens villkor. Numera får kunden inte ränta på sin insats, kunden måste betala för rätten att ha ett konto, varje transaktion över bank kostar kunden, servicen över disk har försvunnit och ersatts med nättjänster kunden själv måste stå för och utföra. Dessutom har den lokala närvaron av bankens tjänster försvunnit. Bankens marknadsmakt har blivit alltför stark i förhållande till kundens makt. Avtalet är allt annat än balanserat.

Bankerna åldersdiskriminerar i sina tjänster över 600 000 kunder. Banken försvarar sig med att säga att om bankens tjänster inte längre duger kan kunden säga upp sitt konto. Vilket i dagens värld egentligen är en otänkbar tanke. Inte har banken heller på eget initiativ meddelat kunden att ”tyvärr kan vi inte längre bjuda på lokala tjänster så vi kommer per x.x.20xx att avsluta ert konto”. Utan bankerna tycker att det är bekvämt att löner, pensioner och så vidare automatiskt löper in på kontona. Banken har ensidigt brutit avtalet med kunden, vilket lett till diskriminering.

Det är dags för ett medborgarinitiativ i frågan. Regeringen har det inte på sitt program. Ingen riksdagsgrupp jobbar för frågan. Men i Sverige gäller från årsskiftet en ny lag som tvingar banker att tillhandahålla lokalt kontanter och ställen för mottagning av dagskassor och så vidare. Det är inte orimligt att kräva en samhällelig mottjänst av banker som verkar med koncession från samhället.

Lars Christer Johans

Grankulla

ANDRA LÄSER