Fräsch och stringent tolkning av tre klassiker

Att Georgiens nationalbalett är en synnerligen högklassig ensemble stod klart när baletten i fjol gästspelade med en blandad repertoar av gammalt och nytt. I år presenteras en enhetlig svit verk av en av 1900-talets mest betydande och nyskapande koreografer - Michail Fokin.

I legendariska Ballet Russes repertoar för drygt ett sekel sedan var dessa tre sedermera kanoniserade baletter, Chopiniana, Rosendrömmen och Eldfågeln, med om att om att skapa det stora undret, slå världen med häpnad och väcka ett nytt intresse för hela konstarten. Som en del av det levande arvet, med traditionella och reviderade element i olika tappningar, framförs de fortfarande. Georgiens nationalbaletts repertoar framstår stiltrogen men också fräsch till följd av ensemblens gediget stringenta tolkning.

Chopiniana, även kallad Les Sylfides, till en svit valser och mazurkor av Frederic Chopin, fungerar som en hyllning till såväl musiken som den klassiska dansen, rättare sagt till de uttryck och intryck de tillsammans ger i den harmoniskt enhetliga och intriglösa framställningen. Verkets clou är den avslutande Grande valse brillante där balettkår och solister storstilat möts. Tolkningen andas genomgående lugn, harmoni, stilmedvetenhet och fullständig behärskning, på ett sätt som understryker det romantiska i verket. Solisterna Jekaterina Surmava, Ruika Yokoyama, Nutsa Chekurasvili och Boris Zhurilov är utsökta, såväl enskilt som tillsammans.

Kvällens två övriga verk är narrativa helhetskonstverk. I Rosendrömmen dansar ensemblens ledare, prima ballerinan Nina Ananiashvili rollen som den unga kvinnan som via en ros och ”rosens väsen” i Yonen Takanos skepnad, i drömmen återupplever ett möte på den bal hon nyss lämnat. Yonen Takano tolkar den androgyna rosenrollen betonat manligt, atletiskt och energiskt, nästan renonst på det feminina, som vanligen förknippas med den. Detta och avsaknaden av ett fönster för ett slutligt grandiost hopp ut från scenen, gör att helheten känns rätt reviderad.

I avslutande Eldfågeln till Igor Stravinskys musik blommar det dramatiska och narrativa ut till fullo och ger ett uppdrivet energiskt slut åt hela programmet. Även med liten kännedom om de ryska folksagor som utgör grunden kan man följa handlingen i baletten. Folkloren går igen också i det visuella, här med ny scenografi och nya kostymer av Anatoli Nezhnyi. Denna version är nyregisserad av den kända dansaren Maris Liepa. Nino Samadashvili gör en fin tolkning av den dramatiska eldfågeln liksom också Philip Fedulov som prinsen och Jekaterina Surmava som prinsessan.