Kommunerna är alldeles för små enheter att handha vården

Riksdagsledamot Mikaela Nylander polemiserar kraftigt (VN 25.5) mot de fakta om vårdreformen som jag beskrev (VN 22.5). Hon finner det en gåta att jag försvarar den. I försvaret av den befinner jag mig i gott sällskap av landets främsta sakkunniga inom vårdsektorn och jag delar riksdagsmajoritetens åsikt hittills.

Det finns vissa delar av vårdreformen som jag skulle ha gett annan utformning, men demokratin fungerar på det sättet att man måste finna en kompromisslösning som majoriteten kan godkänna.

Alternativen nu är att godkänna den nya vårdreformen eller att fortsätta med den nuvarande vårdorganisationen som jag ser som förödande för vårt land och vårt folk. Den har visat att den inte fungerar och situationen har hela tiden blivit värre i form av ökad utslagning och segregation inom vårdtillgången som hårt drabbar stora medborgargrupper. Pengarna avgör i stor utsträckning vilka vårdmöjligheter som ges inom grundvården.

Snabb vård ges dem som har privata sjukförsäkringar eller tillräckligt med pengar att betala för besök på privata läkarcentraler eller som är löntagare och har gratis tillgång till personalhälsovård som främst sköts av privata läkarcentraler.

Folkets breda lager – till en stor del äldre och pensionärer, arbetslösa och fattigare barnfamiljer – är hänvisade enbart till hälsocentraler med kötider till läkare i veckor och månader.

Trots att vi inte har läkarbrist i landet tas inte läkarkapaciteten i bruk för att få vården att löpa friktionsfritt och flexibelt. Det rättar vårdreformen till genom att utöka vårdcentralernas antal inom grundvården och genom att ge valfrihet för alla att välja den vårdcentral som de anser ger den bästa vården för dem i rätt tid. Tar vi det närmaste exemplet Sverige försvann vårdköerna snabbt inom grundvården då valfrihet infördes. Och där står alla partier eniga om valfriheten och dess fördelar i vården.

Vårdreformen i vårt land har utarbetats av bästa möjliga sakkunniga inom statsrådet, av Institutet för hälsa och välfärd (THL) som är landets expertorgan för vården. Den stöds av de flesta sjukvårdsdistrikt, av oberoende experter som bildat en sakkunniggrupp och av en referensgrupp av bästa möjliga vårdexperter från olika EU-länders vårdinstitutioner och medicinska universitetsfakulteter.

Nylander vill ha egen beskattningsrätt för varje landskap och förespråkar därmed segregation och diskriminering. Det största vårdproblemet i dag i Sverige är den stora differensen mellan rika och fattiga landsting vilket leder till att vårdtillgången beror på i vilken landsdel man bor. Regeringen där söker intensivt efter lösningar på det problemet och har med intresse följt med Finlands modell med rättvis resursfördelning till landskapen.

Nylander tycker att varje kommun borde ha representation i landskapsfullmäktige och utgår från att de invalda ledamöterna inte skulle sköta sitt folkvalda uppdrag enligt lag och utifrån sin uppgift att arbeta för landskapets helhet, utan i stället skulle fokusera på sina hemkommuners intressen. Vårdhelheten sköts inte heller i dag inom en kommun utan inom ett sjukvårdsdistrikt, vilkas antal är närapå lika landskapens antal. Specialistsjukvården sköts av universitetssjukhus, centralsjukhus och regionsjukhus och dessa finns inte i över 300 kommuner.

Kommunerna är alldeles för små enheter att handha vården och de har misslyckats på ett fatalt sätt på många håll. Man har bland annat dragit in 2 000 vårdtjänster samtidigt som vårdbehoven hela tiden ökar. Landskapen minskar inte sin vårdpersonal i den praktiska vården, utan alla övergår som gamla arbetstagare till landskapens egna vårdenheter eller till dess samarbetspartner. Däremot kan den nuvarande elefantbyråkratin minskas då 15 vårdområden sköter vården i stället för över 300 kommuner.

Efter midsommaren godkänner riksdagen vårdreformen om Finland vill ansluta sig till de civiliserade rättsstaternas vårdstruktur. Om den fälls ökar vanvården och det antal kommuner där vården kollapsar på ett fatalt sätt.