Insändare: Var blev den svenska Natodiskussionen?

På senare tid har man diskuterat hur demokratin mår i världen. Den är inte mera så naturlig som förr, i alla världsdelar har enväldiga ledare trätt fram antingen med våld eller till och med genom val.

Demokratins betydelse tycks gå i vågor fastän det är svårt att tro. I Europa finns det nu i nästan alla stater någon form av högerextrema partier som mer eller mindre beundrar totalitära styren. Då vi tänker tillbaka på 1970-talet skulle det ha varit nästan omöjligt att tänka sig, däremot fanns det en underlig beundran av socialistiska eller kommunistiska totalitära stater som inte ifrågasattes.

Demokratin kan i mindre skala åsidosättas utan att det blir någon större diskussion.

Ett litet exempel på detta som av någon underlig anledning inte noterats skedde på nära håll i fjol i vårt grannland Sverige. Då man snabbt skulle följa Finlands ansökan till Nato gick det rätt märkligt till. Socialdemokraterna ledde som bekant regeringen. Då det blev aktuellt att avgöra detta inom partiet bestämde sig först de flesta entydigt och bestämt att motsätta sig en ansökan. Då statsminister Magdalena Andersson sedan kallade till nån form av partistämma inom partiet var detta mycket privat och hemligt.

Resultatet var enhälligt för en ansökan, inget resultat av någon omröstning eller diskussion. Ingen diskussion i riksdagen tilläts i motsats till Finlands mycket grundliga riksdagsdebatt. Inte heller medierna i Sverige ville ifrågasätta tillvägagångssättet.

Det märkliga är nu efteråt att fastän beslutet inte var så demokratiskt snyggt så har Magdalena Anderssons popularitet stigit kraftigt, så viktigt tycks det vara att ha en stark ledare.

Paul-Håkan Krokfors, Karleby